Och det är inte ens Kinesiskt nyår …

Igår kväll tänkte jag att det skulle vara skönt med ett par lugna vilodagar i husvagnen till helgen.
Idag vaknade jag med halsont och hosta. Fast ingen feber. Hoppas det släpper av så jag kommer iväg. Min bullerallergi blir inte mildare med tiden.

Nu är det slask ute igen, det är så tråkigt. Jycken blir skitig, inne blir det skitigt och blött mildväder är elakt väder för mina reumatiska leder. Dessutom blir det mörkt fortare än när snö tillåts ligga. Jaja, över vädret rår man inte. Sedan kan man svära käken ur led helt utan nytta och gagn.

När hund och jag stolpade ut i det mörka slasket hörs sporadiska knallar, häxvisslor. Det är ju själva fan. Hundkraken stelnar till av skräck, nyper år ringmuskeln och nöjer sig med att pinka ur sig det nödvändigaste. All övrig energi går åt till att dra i kopplet så han nästan stryps för att komma tillbaka till kabyssen. Den som inte heller skänker hund eller husse frid och ro. Då den där jävla MT aldrig kan avlida utan fortsätter skaka och rysta med hammare och borrmaskin.

Är inte världen en väldigt bullrig plats? Jag menar, luften tillhör oss alla men vissa tar mer än nödvändig andel att sprida oljud i, helt i onödan. Nä, det är inte sunt. Men människan kommer i alla modeller. Min modell passar inte riktigt in i denna bullriga stökiga värld jag har omkring mig och jycken instämmer.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Konsten att tänka sig trött

Tänk att man kan bli så fullständigt utmattad av att just tänka. Det har tänkts en hel del i grandebardas kabyss den senaste veckan. Mer än vanligt och då är det ändå inte ovanligt med tankeverksamhet för mig. Det finns tillfällen då jag önskar att jag inte tänkte så mycket. Det tänker jag på ibland.

Tänk så praktiskt det vore om man kunde nöja sig med ett enkelt liv. Enkelt i den meningen att man nöjer sig med att till exempel heja på ett fotbollslag och att lösa korsord i sällskap med en pelargon. Grogg på fredag och lördag kväll och sedan vardagslunk.

Nu är ju inte alla skapta på det viset. Det tycks som om en hel del människor inte alls nöjer sig med det lilla, med det enkla, med det de har. Några stjäl och bedrar för att berika sig. Andra lever ut sina fantasier men betalar ofta ett högt pris. Ett pris de själva sällan kan betala när räkningen kommer. Några lyckas slå mynt av sina intressen och liv de ville leva.

Man ska inte titta bakåt och älta det som har varit. Man ska inte klaga, det kunde ju ha varit värre. Och det finns ju alltid de som definitivt har det värre. Då är det fult eller iallafall patetiskt att själv uttrycka missnöje med det som är, med det som man har. Nä, ryck upp dig, kamma luggen och rätta till dig. Så här kan vi ju inte ha det.

Och så rullar det på. Dag efter dag. Vecka efter vecka och naturligtvis år efter år. Jag slutar aldrig försöka men jag kan inte heller sluta att tycka att det vore skönt att få må bra. På det där viset när det inte är tillkämpat. Utan när själen faktsikt känner sig nöjd och meddelar detta till hjärnan.

Det är nu en vecka sedan jag tror jag drabbades av ett nervöst sammanbrott. Eller psykbryt som vi säger på firman. Sedan dess har jag vandrat fram i tillvaron som en beskedlig zombie. Äta sova duscha skita vandra hund glo på tv läsa äta sova trött, så trött. Men jag har inget gjort. Har fått väldigt lite uträttat. Visst. Karusellen flytt har så sakta börjat rulla. Men det går ännu sakta, ack så sakta. Ingen vet om karusellen kommer upp i nöjaktig fart.

Inte än. Inget är klart. Allt återstår att göra. Och det är inte lite det. Det är en väldans massa saker som ska falla på plats. Och allt det där tänker jag på så jag känner mig alldeles matt. Fullständigt utschasad. Tänk om jag inte tänkte så mycket. Det vore ju också ovanligt praktiskt om jag vore frisk och entusiastisk, fylld av livslust och energi. Men så är det alltså inte.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Permafrost i själen

Jag har just sett Ekdahl på 4:an. Det handlade om skolmat till största delen. Den här debatten kunde lika gärna ha varit aktuell för 27 år sedan eller längre tillbaka i tiden. Skolmat har väl aldrig varit något att dregla över. Inte som jag minns det iallafall.

Annars är det väl som det är för det mesta. Tjock, kall, stel och illaluktande gröt upp till axlarna. Elaka flugor som flyger rätt in i ansiktet enbart för att djävlas. De vet att armarna sitter fast i klistrig kall gröt. Feta kissluktande barn kastar gatsten. Vuxna, vars föräldrar sannolikt var syskon, pissar på en. Bara för de kan.

Bitter? Jag! Nähe!!! Hur kan du tro det? Jag är bara en iakttagare. Jag tar inte del i samhället. Jag bara finns i det för jag måste. Det är nämligen så det är konstruerat. Att ställa sig utanför, på allvar, är en antingen enkel eller komplicerad procedur. Jag har slut på ork att göra antingen eller. Tänk att det ska gå så långt.

Nä. Jag håller mig vid liv men inte mycket mer. Ett ovärdigt liv. Jag hade så mycket mer att bjuda på men nu är jag tom. Orkar inte mer. Får ingen stimulans. Finner ingen inspiration. Allt bara halkar på i samma djupa leriga hjulspår. Muntert!

Vem ska sträcka ut en hjälpande hand? Alla är upptagna med att … ja vad vet jag? Det är mer och mer tydligt att det förhåller sig så att man måste slå i botten för att kunna vända uppåt. Frågan är om jag dör på kuppen. Det kan kanske vara en vändning, även om jag inte har en aning om ifall det är av ondo eller godo eller helt enkelt är ett definitivt slut som aldrig tar slut.

Deprimerande läsning? Tur att jag håller igen och skriver med glimten i ögat då.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Språngbräda

Fly mig en språngbräda, jag behöver luft under fläsket!

Får man skoja om fetma? Klart man får. Men nu tappade jag tråden. Det har varit mest elände senaste tiden, typ 22 år, fast nu närmast tänker jag på en förkylningsperiod på sex veckor. Obefintlig ekonomi och misslyckade fyllor. TV-blåsningar och störiga grannar. Sömnlösa nätter och tokvärk samt en husvagn på vinterupprustningen som tycks bli klar framåt mars 2012.

Det har bekymmrat mig, stört mig, hindrat mig från att blogga. Ja mer än mina sedvanliga gnällbloggar till och med jag spyr på. I efterhand. Nä, jag måste komma in i det här via en positiv språngbräda. Hitta lite glädje och lust. Man kan säga att det lilla krut jag har är blött, jävligt blött. Och här gäller det att inte försöka torka upp det med öppen låga för då säger det FNÖSK! och så behöver jag byta nick från grandebarda till nobarda, ever again.

Jag är i vanliga fall ingen fager syn men nu målade jag upp en bild i mitt inre som får mig att klöka. Usch så obehagligt. Som att kliva in i en kombinerad ägg och lökfjärt jäst på billig öl, kålsallad och Jägermeister. Vad var det nu jag skulle blogga om? En språngbräda ja. Positiv ingång in i bloggandet igen. En mission om än ack så blygsam.

Hmmm … Jo min fina digitalkamera har dött. Jag har inga dubbdäck eller extraljus till finska raggarbilen tills i vinter. Sedelpressen är stulen, pengarna sålda för smöret jag stjälpte en tuva i glashus med och här står jag med trosorna i halsen, gråten i handen - tut tut sa båten och så gick bryggan. 

Varför vill ingen leka med mig?

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Helikoptersköterska

Jaha ja, då är man i ett slags mellanläge. Inte friläge. Nåt mellan kamp och flyläge. Flyläge … låter som danska för helikoptersköterska. Nå. Kamp som i att överleva detta eviga tillstånd av värk, sömnsvårigheter och ett allmänt tillstånd av utanförskap. Tjoho! Jag då?

Fly som i sömn, alkohol och husvagnsplaner inför höst vinter vår. Har rekat ut en närliggande camping med tillhörande friluftsområde som är, av kommunen, bullerfri zon. Vilket ska betyda, inga fyrverkerier och hunden är välkommen. Men hallå! Augusti är inte slut än, kan möjligen någon kortsiktigt tänkande människa hojta. Jojo. Rätt vad det är är det glögg och Lucia och snart dopparedan och hej vad det visslar och smattrar och smäller runt knutarna. Då gäller det att ha ett väl förberätt gömställe.

Även om det var gratis att få husvagn. Och även om det är så att jag fick ett par lusentappar av mina gamla päron (för de tyckte synd om mig och hunden) är det långt från gratis att bo i husvagn. Och som vi nu har det är det så ”low tech” man kan komma. Visst, det funkar. Men jag saknar framförallt toa, dusch, tv och dator. Och mikrovågsugn. Samt ac. Men det har jag ju inte i lägenheten så … fast i finska raggarbilen. Eh.

Hursomhelst. En lång tid av värk, trötthet och brist på energi. Mest på grund av den senaste monsunperioden. Det suger musten ur mig. Det värker så jag håller på att bli galen och jag kan inte minnas den natt jag fick mer än fem timmars sömn på raken. Sedan ligger jag som en kvaddad helikopter med vingklippta rotorblad och oregelbundet roterar i bingen. 05:07 … 07:59 … 08:14 … 09:31 … upp och pinka … 11:00 … klockradion går igång, bara att kravla sig upp fast jag just lyckats somna om.

KAFFE! Bok, cigg, värkmedicin. Frukost, när många andra käkar lunch. Stappla ut med jycken. Börja planera inför återstoden av dagen. Handla, laga mat, duscha, rasta jycken. Tv … mera tv. En dusch, fixa käk, tv, rasta jycken … bla bla bla.

Vad återstår idag? Tv, mera tv, käka, rasta jycken och sedan läsa en stund innan jag blåser ut mitt ljus. Vad det blir imorrn. Samma samma fast bara en annan dag. Hoppas den blir trevlig på något oväntat sätt. För på väntat sätt blir den som alla andra. Pinsamt förutsägbar och föga upphetsande.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

För sjukpank för att resa, för piggseg för att stanna

Kollade nyss igenom tv-bilagan. Och det ska knullas runt i OS-träsket på alla sätt och vis och ursäkta franskan. Men jag är inte så sportintresserad. En annan följd av detta fyraårsonanerande är att alla andra kanyler vevar nya rundor med repriser. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men även kanalcheferna borde någonstans börja tycka att det borde vara genant.

Men icke. Jag vill bli underhållen, inte utråkad. Och definitivt inte förbannad. Inte för vad det kostar att ägna sig åt denna fattigmansvariant av opium åt folket. Ety jag är klen i kropp och själ. Denna man har ont i leder han inte visste att han hade. Som grädde på moset blev jag matförgiftad av mig själv i torsdags och har fortfarande träningsvärk runt min omfattande kagge av allt spyende.

Så går det i detta underbara land, när man står utanför. Köper mat med röda lappar på, kort datum, nedsatt pris. Slänger det i frysen och tänker inte så mycket på det förrens något sådant som hände mig i veckoslutet inträffar. Pepparbiff. Mums! Kräks. Näää ….

Annars är det tippen. Röd om nästippen. Inte toppen. Jag tror att kåken, ja kanske hela området jag bor i, är sjukt. Ett Teckomatorp än att upptäcka. Det är gott om extremt genuina granitstengrunder runt om i samhället men få gamla kåkar kvar på dessa urbergsfundament. Har de kokat lim på toxiner här för hundrafemtio år sedan och för femtio år senare byggd ett litet sömnsamhälle på skiten?

En sak vet jag. Har jag (och hund) varit borta hemifrån ett tag och ånyo kommer hem, då börjar vi snart att nysa och snora och bli hängiga. Det sker inte av en slump. Inte efter sex års boende på samma plats. Man skulle kanske hyra sig en lagerlokal och en säsongsplats på en camping och bli boendevilde?

Fast, det vore så mycket enklare om jag vore yngre och friskare. Ganska mycket skulle vara enklare om så vore fallet. Lite sent för det nu. Nu har jag ju vagnen att häkta på bilen, det går raskt, jag har övat. Men det är fan inte gratis att ligga på camping och att fricampa … ja jag kan känna sympati för resandefolket. Fast jag har ett land. Det känns dock inte som mitt. Dubbellurad?

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Kontroversiella konstateranden

Då ska vi se … måndag. Jaha ja. Lite veckovill är jag, det skall erkännas. Inte blev jag mindre förvirrad när TV4-Stockholms lokalankare för dagen önskade trevlig helg i samband med avslutningen av den sändningen. Och Cnark Olofsson har torskat igen, vilken juvel!

Stackars Våldtäkst-Anders är två Anders. Det har Leif kommit fram till. Silbersky. Anders har nog mulat och våldtäktat fler. Det tror jag. Hur gör man med en sådan människa? I begreppet Kriminalvård får man ju ta bort ordet Vård och ersätta det med förvaring. Att avveckla psykvården var nog inte det mest begåvade politikerbeslutet. Det har dödat fler oskyldiga än kärnkraften så långt. Inte ens stadsministrar och utrikesministrar går fria. För att inte tala om våra ungdomar som inte kan sluta sparka folk i ansiktet, även när de ligger livlösa på backen.

Ett visst mått av barnaga borde införas igen. Behovsprövas som det nu är förslaget om EU-moppe, föräldra och hundkörkort. Att höra föräldrar ”förhandla” med sina små telningar ger mig kalla kårar. Begreppet auktoritet klär skott för spott och spe. Jag säger inte att det var bättre förr. Men vad jag minns hade iallafall jag respekt för de flesta äldre. Och gjorde jag något dumt, blev tagen i örat och hemledd, nog tänkte jag mig för efter det.

Jag undrar lite över vår nuvarande regerings ständiga tjat om att utanförskapet. De har ju missat några grupper radikalt. Jag tillhör en. Och jag röstade på M för att jag tror på individens rätt att skapa sin egen lycka. Som det är sagt: Var och en blir sin egen lyckas smed. Saknar man smedja, eller som i mitt fall hälsan, då ska man väl ändå inte bli ekonomiskt straffad för en medfödd sjukdom som reumatism. Den hade jag gärna sluppit.

Men nu är det som det är. Pensionen sjönk vid årsskiftet samtidigt som hyra och matpriser stiger. Det blir mycket vita bönor, ägg och falukorv. Och jag som ska tänka på vad jag käkar på grund av typ 2 diabetes. Grönsaker är dyrare än vad folk kan tänka sig i ett enmanshushåll. Jag hatar att slänga mat men att hålla sig med färska grönsaker är en utopi. Det blir fryst och på burk och frukt. Men fyra äpplen går på 20 bagis. En limpa sockerfritt bröd på 700 g. går på 25:-. Reinfeldt! Jag är utanför! Hilfe!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

P.S. Det finns dock nåt jag funnit behagligt, nämligen DETTA. D.S

Husvagnssnurr

Jorå, jag lever. Men just nu är det husvagns och campingliv i skallen på denna gubbe. Senast skrivna blogg om det här!

Nu är det mindre än en vecka till debuten. Skräckblandad förtjusning kan jag säga. Men det går nog bra. Gör det inte det, att bo i vagn på camping, får jag väl fricampa istället. Det är hursomhelst billigare och stålar är en bristvara, som alltid.

Nu har euroshoppers billiga falukorv gått upp med 2:-. JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD! Och kom inte och snacka om bensinpriserna. Bor man lantligt och gillar friluftsliv men har mindre handikapp såsom reumatism, inte fan cyklar man till stan. Nä, skit äre med det.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Grannen ovanför pissade från sin balkong idag … Hur funkar folk?

Jag får väl skämmas. Här bryter jag min tradition att dagligen blogga, med undantag för lördagar. Inget igår, aj aj aj. Och nu är klockan nästan fem i tolv.

Är lite mör. Både i kropp och själ. MT har haft snickarverkstad i tre dagar på raken. En annan granne protesterade genom att själv gå loss med hammare. Ytterligare en granne fick något slags spel idag, under pågående ”Äntligen Hemma-övningar” och pissade från sin balkong så det plaskade utmed fasaden och in i mitt vardagsrum. Det var iallafall en gulaktig vattenlik vätska som i begränsad men strid ström skvätte nedåt från lägenhet uppifrån.

Så det vara bara att stänga balkongen och därmed vädringen i kors för att slippa få in gulaktiga skvätt på vardagsrumsgolvet. Fy fan! Och en annan hyresgäst slog i sina dörrar i protest, rena rama Vilda Västern här, vilket jävla dårhus. Synd att jag inte har husvagnen klar. Nu drog jag ut till päronen i eftermiddags.

Far och jag hade bestämt att åka på bortamatch och se vårat Vargarna. Jag tog med hunden, morsan passade honom, han blir så stressad av borr och hammarslagsljud så han matvägrar. Väl ute i föräldrahemmet serverar jag jycken hans 17:30-mat och han äter glatt. Kort därefter drar far och jag mot Nyköping för Speedwaymatch.

Och det gick ju bra. Vi vann! Nu ligger vi bra till. Kan behöva alla små glädjestänk som min väg komma. Och så vann jag en matpåse genom att jag hade en autograf från en av förarana i motståndarlaget. Det var i princip bara en förpackning pasta jag kunde använda. Som diabetiker dricker jag inte söt läsk, käkar söta kakor eller knaprar chips. Men jag tar med det jag inte använder/vill ha till hundhotellet och personalen imorrn då jag lämnar jycken ety …

… på lördag ska jag på stort 40-års-kalas. Brorsan ska fira stort och jag har fått sponsring att härbergera hund på pensionat. Far skjutsar mig dit och bror har lovat att bjuda på taxi hem. Det kan bli en blöt tillställning. Inte nog med det.

Igår tog jag hojen och bjöd en god vän och en f.d ex på hojtur i varm försommarkväll. Vi har inte setts på länge. Men som det så ofta är med människor som står en nära var det inga problem att ta upp tråden. Så vi var ute och brummade hoj, tog en fika och snackade. Sedan skjutsade jag hem henne och hann precis fixa käk och kolla på Lost.

Imorrn, efter det att jag lämnat hunden på pensionatet, ska jag hämta en annan god vän. Det ska bli lite fotografering i och ikring min husvagn. Den ska ingå i ett nytt PC-spel kompisen har under konstruktion. Under ”Äventyrsspel” för lite äldre användare. Tydligen väldigt populära spel i Nordamerica och Canada. Jag har på ett eller annat sätt medverkat i tre tidigare spel. Nu ska min husvagn figurera i det nyaste spelet.

Lördag – Fest. Söndag, äntligen vila, får man hoppas. Om inte den där jävla blådåren till granne fortsätter att leka Martin Timell med hammare och borrmaskin. Det är inte mycket som återstår att göra med husvagnen men jag saknar lite kapital. Och det är långt till nästa pension. Men sedan drar jag ut som en Taikon, på vägarna, med hund, mat och allt annat man kan behöva och luffar runt. Allt för att finna själsro.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Söndagsnöje

Det här med flera bloggar gör mig lite kluven. Efter en kväll på hojen då jag spanat in lite kustnära vägar, samhällen och campingar är jag så öm i min arma kropp så nu tar jag och sträcker ut mig i soffan. Om kvällens utflykt har jag skrivit här!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda