Pitbull

”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

08:15 – Spika spika borra borra … Suck. Jag som hade tänkt ta sovmorgon. Klockradion står ställd på 11:00. Nå, jag vacklar upp och misshandlar en asiat (slår en gul – pissar helt enkelt, ha ha ha) varefter jag vinglar ut och öppnar balkongdörren. Där nere utanför nästa port står en firmabil. Då är det väl nåt jobb som ska göras i kåken. Stapplar tillbaks till bingen och får tio minuter där, tjugo minuter där fram till just elva. Kliver upp tröttare än vad jag var när jag gick och lade mig.

Ägnar dagen åt diverse övningar som att låna böcker. Som att leta reda på förtält till husvagnen. Och bland annat skriva kontrakt på ny campingtomt för det kommande året. Inga konstigheter,  som nån semikänd båtbartender ofta tycks säga.

Efter dessa äventyr kopplar jag min gamle trotjänare för eftermiddagspromenaden. Han är ju trots allt åtta år, börjar bli vit om nosen och linkar lite då och då. Om man räknar om människoår till hundår har han gått i ålderspension nyligen. Men han är söt, det lilla luddet. Min kompis. Ossebossepillifjonken bobben! *barnslig röst*

När vi nästan kommit tillbaka går vi ikapp en kvinna med barn och hund. Jag stannar upp så de får lite försprång, mitt ludd är ju trots allt en alfahanne som pissat in dessa rundor i snart sju år. Från linkande vitnos till borstig styvsvans på två sekunder, jag kan det allt för väl. Och med sina 43 kilo och 72 cm i mankhöjd är han en ganska övertygande tupp.

Människorna med hund rundar en krök och vi knallar vidare efter. Kommer runt krök och kvinnan har vänt och går emot oss. Så fort hon ser det tar hon ett stadigt tag i kopplet på sin hund – en ”köttkäft” som jag brukar kalla dem och drar in hunden mellan en huskropp och ett cykelhus samtidigt som hon bannar hunden och hunden ylar av smärta eller rädsla.

Barnet är en liten fet tjej på sex sju år. Hon tittar på oss och säger:   ”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

Jag säger: ”Det kan du ju drömma om”. För nu är det såhär nämligen – jag går hellre mellan och avstyr slagsmål om jag så får uppsöka vård akut efteråt, hellre än att åka till veterinären. Jag har slagits med hundar förr och är beredd att göra det igen. Men det säger jag ju naturligtvis inte till den där feta lilla tjejen.

Vad jag däremot gör är att koka av ilska. Var får ett barn något sådant ifrån? Jo äldre syskon och eller föräldrar. Vilket visar vilken/vilka olämpliga hundägare de är. Jag har inget emot pitbulls eller amstaffs eller pudlar. Fostra en hund rätt så är sannolikheten astronomiskt liten att den går till dödlig attack. Det gäller både mot människor och alla de andra  slags djur som finns i vår herres hage.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Tårvecken … vårtecken ska det va …

Årets första fästing. Har jag plockat ur pälsen på min hund. Den hade inte bitit sig fast. Fast pälsen är tät och om det finns fler ser jag inte. Tidigare idag såg jag tussilago i ett dike. Också ett vårtecken så gott som något. Fast trevligare. Förra veckan när det var så varmt (iallafall i Ö-Östergötland såg jag en man byta till sommadäck på sin bil. Sedan kom det snö. Ja än kan man inte säga att våren helt är här, betrakta påståendet som en väl ditspikad krok man kan hänga en regnvåt jacka på och räkna med att kroken sitter kvar.

Snart första april. Buggvarning i stil med Y2K. Vad ska man tro på? Dagen för dåliga skämt i stor stil. Om nån frågar hur jag mår kanske jag svarar att allt är toppen. Idag har jag varit fruktansvärt bakfull. Det var skönt. När man till och med uppskattar en sur bakis är man väl i sanning en riktig optimist. Fast jag fick ju iallafall sova mer än fem timmar oavbrutet. Något jag aldrig annars lyckas med.

Mina flyttplaner hänger på en ytterst skör tråd. Flytta kan jag göra imorrn men flytta in dit jag tror jag kan trivas gör jag inte då. Då bara flyttar jag. Hur snabbt kan kan tre lägenheter byggas? Inte från tomma backen men i ett skal som tidigare varit ett dagis på drygt 200m2? Ja det beror ju på vilka och hur många som gör jobbet. Och när de startar. Alltså något utom min kontroll eller kunskap. Att vänta på något gott kan ta bra jävla lång tid. I värsta fall spräcker jag ett bra avtal och bara väntar. Eller så följer jag avtalet, får hyra lagerlokal och bo i min husvagn i väntan på att nya kvarten blir klar och får betala för två flyttar. Det är väl själva fan …

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Räkneövning

Detta eviga manglande … Vill viljan kan inte kroppen. Kan kroppen vill inte viljan för orken är slut. Vill kroppen vill inte viljan för det behöver dammsugas. Eller annat. En bra vecka städas kabyssen, kroppen får sin motion och sinnet drabbas inte av härdsmälta. Så sällan det sammanfaller.

Ja ja. Så är det väl för fler än mig, kan jag tänka. Men inte mycket till tröst. Man står sig själv närmast, så är det.

Hur tänker folk? Fick en lapp i lådan förra veckan. Arbeten skall ske i kåken vecka 8/9. Ok. Bra, tack! Men … Den åttonde veckan år -09 torde inträffa fr.om imorrn, den 21/2. Men så är det inte. Den åttonde veckan inträffar efter sju veckor in i det nya året. Som igår. Kan folk inte grundläggande matematik?

Nästa vecka kommer hund och jag att bo i husvagnen. Det går fan inte att bo i en kåk där det borras från 08:00-16:00. Jycken får psykbryt. Själv blir jag väckt efter fem timmars sömn, det går inte. Så jag hoppas på milda dagar en och en halv vecka från söndag kväll och framåt. Men det är väl bäst att inte hålla tummarna.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Näradödenupplevelsen

Så nära hjärtattack har jag nog aldrig varit.

07:45 Krrrrrrrrrrrrrrr

Arrrgh! Från sömn till panik och hjärtklappning på under sekunden. Jycken flög så högt så han slog i taket innan han rusade ut i hallen. Jag lägger mitt ”bra” öra mot kudden och stoppar ett finger i det dåliga samtigt som jag drar täcket över huvudet. Efter ungefär trettio sekunder är det över men det tar mig en och en halv timme att somna om.

Sist hantverkare använde bilmaskin i kåken satte de upp lapp dagen innan. Jag antar att de inte måste men det tackade jag dem för. Idag hade jag lätt kunnat dräpa fanskapet. Jävla sätt! Om imorgon vet jag inget men jag drar fan upp till husvagnen över veckoslutet för att vila upp mig.

Det fanns en tid då jag inte trodde på sådant som t.ex elallergi. Nu när jag själv lider av bullerallergi lider jag med alla andra som på ett eller annat sätt lider. Var tar sådana som jag vägen? När … ja jag vet inte … jag orkar inte … det slirar i huvudet … zombie … dräpa … sova … FAN!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Konsten att tänka sig trött

Tänk att man kan bli så fullständigt utmattad av att just tänka. Det har tänkts en hel del i grandebardas kabyss den senaste veckan. Mer än vanligt och då är det ändå inte ovanligt med tankeverksamhet för mig. Det finns tillfällen då jag önskar att jag inte tänkte så mycket. Det tänker jag på ibland.

Tänk så praktiskt det vore om man kunde nöja sig med ett enkelt liv. Enkelt i den meningen att man nöjer sig med att till exempel heja på ett fotbollslag och att lösa korsord i sällskap med en pelargon. Grogg på fredag och lördag kväll och sedan vardagslunk.

Nu är ju inte alla skapta på det viset. Det tycks som om en hel del människor inte alls nöjer sig med det lilla, med det enkla, med det de har. Några stjäl och bedrar för att berika sig. Andra lever ut sina fantasier men betalar ofta ett högt pris. Ett pris de själva sällan kan betala när räkningen kommer. Några lyckas slå mynt av sina intressen och liv de ville leva.

Man ska inte titta bakåt och älta det som har varit. Man ska inte klaga, det kunde ju ha varit värre. Och det finns ju alltid de som definitivt har det värre. Då är det fult eller iallafall patetiskt att själv uttrycka missnöje med det som är, med det som man har. Nä, ryck upp dig, kamma luggen och rätta till dig. Så här kan vi ju inte ha det.

Och så rullar det på. Dag efter dag. Vecka efter vecka och naturligtvis år efter år. Jag slutar aldrig försöka men jag kan inte heller sluta att tycka att det vore skönt att få må bra. På det där viset när det inte är tillkämpat. Utan när själen faktsikt känner sig nöjd och meddelar detta till hjärnan.

Det är nu en vecka sedan jag tror jag drabbades av ett nervöst sammanbrott. Eller psykbryt som vi säger på firman. Sedan dess har jag vandrat fram i tillvaron som en beskedlig zombie. Äta sova duscha skita vandra hund glo på tv läsa äta sova trött, så trött. Men jag har inget gjort. Har fått väldigt lite uträttat. Visst. Karusellen flytt har så sakta börjat rulla. Men det går ännu sakta, ack så sakta. Ingen vet om karusellen kommer upp i nöjaktig fart.

Inte än. Inget är klart. Allt återstår att göra. Och det är inte lite det. Det är en väldans massa saker som ska falla på plats. Och allt det där tänker jag på så jag känner mig alldeles matt. Fullständigt utschasad. Tänk om jag inte tänkte så mycket. Det vore ju också ovanligt praktiskt om jag vore frisk och entusiastisk, fylld av livslust och energi. Men så är det alltså inte.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Media. Se hit!

Jag måste bort härifrån. Jag orkar inte mer. Hunden går i cirklar och gnäller. Mitt höga blodtryck når nya höjder. Mitt nervkapital är kört i botten. Och grannen spikar och borrar vidare, dag efter dag.  Jag har aldrig varit med om dess like.

Nu måste det gå undan. Varje dag innan jag kommit härifrån är en dag i helvetet. Ingen människa borde behöva stå ut med ett liv i en hyreskvart under dessa omständigheter. Men det verkar som om de flesta knyter näven i fickan och härdar ut. Inte kontaktar hyresvärden utan hoppas på att i morgon, då blir det bättre. Jag har inte det tålamodet. Och då har jag ändå härdat ut i ungefär sex och ett halvt år. Nu pallar jag inte längre.

När det stökar går jycken i cirklar och gnäller. Försöker slinka in i badrummet för att gömma sig. Flämtar och  är orolig. Min hund är min unge och jag ser min unge må dåligare för varje dags störningar. Min brsitningspunkt är nådd. Nu får det vara nog. Imorrn kontaktar jag HGF. De ska fan göra möda för alla de års avgifter jag betalat. Jag ska även kontakta min hyresvärd. De har haft sex år på sig att lösa denna evigt återkommande störning men ej lagt manken till och fått det gjort.

Dags att de slutar nöta byxbaken och börjar nöta skosulor, för omväxlings skull. Detta är en skandal. Under alla år som hyresgäst hos olika hyresvärdar, tjugofem år, har jag aldrig varit med om dess like. Både i form av störning och hyresvärdens osmakliga nonchalans att hjälpa sina hyresgäster. Ren och skär skandal. Du eller ni eller dom skulle aldrig i livet ha accepterat det jag (och andra) genomlidit under så många år. Sanslöst!

Hoppas att HGF nu kan fatta den desperation jag upplever och agerar fort och med engagemang. Hoppas att hyresvärden fattar att det jag genomlidit vore en mumsig story för media om jag skulle anstränga mig att berätta den. Jag skulle verkligen älska att se t.ex Aschberg & CO knalla upp på min hyresvärds kontor med kameror och mikrofoner och ställa obekväma frågor till dessa saftskallar till medarbetare som är så vitt skilda från den verklighet vi krakar i detta bostadsområde varje vecka upplever.

Jag är så lack!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Knivman hotar pensionär i elljusspår

Vaknar för tidigt som vanligt, efter bara fem timmars sömn. Sover oroligt eller inte alls fram till tio i elva. Går upp och gör det jag brukar göra.

I skogen med hunden. Kommunalt skött elljusspår. Sköts inte alls. Muttrar lite för mig själv om dessa tråkiga spår mopedister, crossåkare och fyrhjulingsförare lämnar efter sig. Djupa diken fyllda med svart vatten. Klafs klafs.

Kommer runt och är på tillbakaväg när en ung man med ett barn på tanken till en hemmabyggd moppecross kommer farande. Ingen bär hjälm. Med handsignal och kroppsspråk får jag honom att stanna. Först försöker jag lugnt förklara att spåret inte är till för motorfordon.

Killen är väl förbi moppeåldern. Barnet på tanken kanske är hans son. Killens attityd är dock allt annat än mogen. Jag tänder till. Han frågar om spåret är mitt. Jag svarar ja. Som skattebetalare. Då påstår han att han också är det och därmed har rätt till att förstöra ett redan dåligt spår.

Han åker från platsen, klappar, med ett hånflin, på ett knivskaft som sticker ut ur en väska han har på ryggen. Jag går vidare, kokar av ilska. Kommer hemåt och ser att killen åker ett varv till i spåret med moppen och lillgrabben. Inte den lämpligaste av barnvakter eller om han är en ung förälder.

Hund har matvägrat i tjugofyra timmar. Nå, jag ska in till stan för att köpa hundmat. Några portioner har han iallafall fått i sig sedan jag fick nödhandla konsumfoder. Kör in till stan, kliver in i butiken och känner inte igen mig. En kvinna jag aldrig sett kommer fram och frågar om jag vill ha hjälp.

Ja var har ni (hundfodrets namn)? Det saluför vi inte. Jag blir förvirrad. Ombyggt, nytt folk, inte mitt foder. Men jag ska hämta Stefan, han vet. Stefan? Sedan visar det sig att butiken bytt ägare, utseende och sortiment. Sist jag var där var bara för drygt en månad sedan. Inte ett ord. Jaja.

Ringer min, nä, hundens, veterinär. För här står jag bland en massa nya flådiga hundmatsmärken. Får svar och tips och butiken har fodret och det är inte dyrare än det jag tidigare gett hunden. Hoppas det smakar. Åker sedan till storköp och storhandlar. Det är meningen att jag ska lämna in bilen på verkstad imorrn. Hur länge jag blir utan vet jag inte. Så jag handlar på mig frukt och bröd och mjölk och kaffe. Bl.a. Far hem.

Lagar mat. Det blir mycket falukorv i utanförskapets förförorter herr Reinfeldt. Det mättar hursomhelst. När jag sitter och äter börjar grannjäveln att borra. Jag får nästan hunden i knät. Han blir skitstressad av oljudet. Äter klart, diskar, går ut med hund igen.

Kommer in, bökar i matsäcken i tunnan efter det jag läst på om doseringen till hund på 40kg+. Häller upp och serverar och hund äter glupskt. Bra. Vilar en halvtimme framför tv´n. Tar sedan en dusch. När jag är klar och öppnar dörren far hunden i i badrummet som skjuten ur en kanon. Jaha, grannjäveln är i gång och borrar igen.

Folk bankar i väggarna, slår i dörrarna och sticker ut huvuden, skriker: Häll käft och Lägg av! Jag klappar händerna. Samt överväger att packa och dra upp till husvagnen. Fast det inte är riktigt klart att bo i den än. Så kommer jag på att bilen ska in på verkstad imorrn, jag måste ordna med skjuts. Fan!

Där är jag nu. Ännu en dag som inte bjöd på något nämnvärt solsken i någon form. Dyker knivynglingen upp och muckar dräper jag den lilla råttan.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Permafrost i själen

Jag har just sett Ekdahl på 4:an. Det handlade om skolmat till största delen. Den här debatten kunde lika gärna ha varit aktuell för 27 år sedan eller längre tillbaka i tiden. Skolmat har väl aldrig varit något att dregla över. Inte som jag minns det iallafall.

Annars är det väl som det är för det mesta. Tjock, kall, stel och illaluktande gröt upp till axlarna. Elaka flugor som flyger rätt in i ansiktet enbart för att djävlas. De vet att armarna sitter fast i klistrig kall gröt. Feta kissluktande barn kastar gatsten. Vuxna, vars föräldrar sannolikt var syskon, pissar på en. Bara för de kan.

Bitter? Jag! Nähe!!! Hur kan du tro det? Jag är bara en iakttagare. Jag tar inte del i samhället. Jag bara finns i det för jag måste. Det är nämligen så det är konstruerat. Att ställa sig utanför, på allvar, är en antingen enkel eller komplicerad procedur. Jag har slut på ork att göra antingen eller. Tänk att det ska gå så långt.

Nä. Jag håller mig vid liv men inte mycket mer. Ett ovärdigt liv. Jag hade så mycket mer att bjuda på men nu är jag tom. Orkar inte mer. Får ingen stimulans. Finner ingen inspiration. Allt bara halkar på i samma djupa leriga hjulspår. Muntert!

Vem ska sträcka ut en hjälpande hand? Alla är upptagna med att … ja vad vet jag? Det är mer och mer tydligt att det förhåller sig så att man måste slå i botten för att kunna vända uppåt. Frågan är om jag dör på kuppen. Det kan kanske vara en vändning, även om jag inte har en aning om ifall det är av ondo eller godo eller helt enkelt är ett definitivt slut som aldrig tar slut.

Deprimerande läsning? Tur att jag håller igen och skriver med glimten i ögat då.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Språngbräda

Fly mig en språngbräda, jag behöver luft under fläsket!

Får man skoja om fetma? Klart man får. Men nu tappade jag tråden. Det har varit mest elände senaste tiden, typ 22 år, fast nu närmast tänker jag på en förkylningsperiod på sex veckor. Obefintlig ekonomi och misslyckade fyllor. TV-blåsningar och störiga grannar. Sömnlösa nätter och tokvärk samt en husvagn på vinterupprustningen som tycks bli klar framåt mars 2012.

Det har bekymmrat mig, stört mig, hindrat mig från att blogga. Ja mer än mina sedvanliga gnällbloggar till och med jag spyr på. I efterhand. Nä, jag måste komma in i det här via en positiv språngbräda. Hitta lite glädje och lust. Man kan säga att det lilla krut jag har är blött, jävligt blött. Och här gäller det att inte försöka torka upp det med öppen låga för då säger det FNÖSK! och så behöver jag byta nick från grandebarda till nobarda, ever again.

Jag är i vanliga fall ingen fager syn men nu målade jag upp en bild i mitt inre som får mig att klöka. Usch så obehagligt. Som att kliva in i en kombinerad ägg och lökfjärt jäst på billig öl, kålsallad och Jägermeister. Vad var det nu jag skulle blogga om? En språngbräda ja. Positiv ingång in i bloggandet igen. En mission om än ack så blygsam.

Hmmm … Jo min fina digitalkamera har dött. Jag har inga dubbdäck eller extraljus till finska raggarbilen tills i vinter. Sedelpressen är stulen, pengarna sålda för smöret jag stjälpte en tuva i glashus med och här står jag med trosorna i halsen, gråten i handen - tut tut sa båten och så gick bryggan. 

Varför vill ingen leka med mig?

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Helikoptersköterska

Jaha ja, då är man i ett slags mellanläge. Inte friläge. Nåt mellan kamp och flyläge. Flyläge … låter som danska för helikoptersköterska. Nå. Kamp som i att överleva detta eviga tillstånd av värk, sömnsvårigheter och ett allmänt tillstånd av utanförskap. Tjoho! Jag då?

Fly som i sömn, alkohol och husvagnsplaner inför höst vinter vår. Har rekat ut en närliggande camping med tillhörande friluftsområde som är, av kommunen, bullerfri zon. Vilket ska betyda, inga fyrverkerier och hunden är välkommen. Men hallå! Augusti är inte slut än, kan möjligen någon kortsiktigt tänkande människa hojta. Jojo. Rätt vad det är är det glögg och Lucia och snart dopparedan och hej vad det visslar och smattrar och smäller runt knutarna. Då gäller det att ha ett väl förberätt gömställe.

Även om det var gratis att få husvagn. Och även om det är så att jag fick ett par lusentappar av mina gamla päron (för de tyckte synd om mig och hunden) är det långt från gratis att bo i husvagn. Och som vi nu har det är det så ”low tech” man kan komma. Visst, det funkar. Men jag saknar framförallt toa, dusch, tv och dator. Och mikrovågsugn. Samt ac. Men det har jag ju inte i lägenheten så … fast i finska raggarbilen. Eh.

Hursomhelst. En lång tid av värk, trötthet och brist på energi. Mest på grund av den senaste monsunperioden. Det suger musten ur mig. Det värker så jag håller på att bli galen och jag kan inte minnas den natt jag fick mer än fem timmars sömn på raken. Sedan ligger jag som en kvaddad helikopter med vingklippta rotorblad och oregelbundet roterar i bingen. 05:07 … 07:59 … 08:14 … 09:31 … upp och pinka … 11:00 … klockradion går igång, bara att kravla sig upp fast jag just lyckats somna om.

KAFFE! Bok, cigg, värkmedicin. Frukost, när många andra käkar lunch. Stappla ut med jycken. Börja planera inför återstoden av dagen. Handla, laga mat, duscha, rasta jycken. Tv … mera tv. En dusch, fixa käk, tv, rasta jycken … bla bla bla.

Vad återstår idag? Tv, mera tv, käka, rasta jycken och sedan läsa en stund innan jag blåser ut mitt ljus. Vad det blir imorrn. Samma samma fast bara en annan dag. Hoppas den blir trevlig på något oväntat sätt. För på väntat sätt blir den som alla andra. Pinsamt förutsägbar och föga upphetsande.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda