Jävlar vad den gick, den där moppen. I ungefär femton minuter i taget. Sedan började den bluddra och tappa ork. Gissa om jag blev nojjig. Men efter bara några minuter gick den igång igen och gick som ett skollat ollon. I en kvart. Nu hade jag nog lite tur med det där bluddret. För när den började spöka igen, för andra gången, såg jag en laserman i buskarna. Harry Haffa! Nå, de brydde sig inte om mig för i samma minut kom en urknutte på nåt HPD utan kruka i hundranittio med raka rör och med en spinkig brutta på bönpallen som höll i sig för blotta livet, gallskrikandes.
Efter det tog jag av från riksvägen och valde småvägar. Efter ytterligare några mil och några bludderstopp stannade jag för att låta moppen hämta sig utanför ett skrotupplag. Det låg all sköns bråte i förhållandevis ordnade högar. Varje hög var omkringbyggd av en stålkonstruktion. På toppen av varje konstruktion satt en vindsnurra av ihopsvetsade metallblad. Om du hatar din granne för hans eller hennes vindspel, hur kul var det att bo i grannhuset till det upplaget. Stilig gul grosshandlarvilla med snickarglädje och lull-lull.
Precis när jag skulle starta upp moppen igen kom en grå dvärg ut från grosshandlarvillan. Han gick med styltig gång mot mig. Höjde en förvånansvärt liten men ack så svart hand till hälsning. När han kom närmare såg jag att det var en ovanligt kort man i sextioårsåldern. Hans ansikte var så fårat och ingrott med smuts så man skulle kunna tro att han rakat sig med en slö slåttermaskin i en sumpgrop. En av de där fårorna öppnade sig. Hans mun. Den korta gråsvarta läderaktige mannen knarrade fram något.
Va!? Jo jag sa, sa gubben, har du problem med moppen? Jo, det kunde jag ju inte neka till. Ett högst besvärande problem. Jag beskrev det för gubben, högt och tydligt. My mistake. JAG ÄR KORT, INTE DÖV! Sorry mannen, fick jag fram. Han öppnade en annan liten gråsvart fåra i ansiktet och där kikade det fram ett så enastående isblått öga så jag kände en smula svindel. Sedan öppnade han det andra och jag fick en religiös uppenbarelse. Moped-Messias!
Gubben pekade med en nästan feminin gest mot skrotupplaget och sa, led upp den, jag fixar den om du gräver upp en hink potatis åt mig. Sedan pekade han på en jordkällare på tomtgränsen mellan grosshandlarvillan och skrotupplaget. Eh? Lugn, jag är även skitig. Samt jävligt tät och motorintresserad, knarrade han fram och avfyrade något som jag tolkade som ett flin. Var är hinken?
När jag fyllt en tjugolitershink med prima förvarad potatis ur jordkällarens lätt unkna mörker gick jag upp mot upplaget. Bakom en av högarna med de evigt gnisslande fläktkonstverken hörde jag gubben mumla … och den där tåten går till den … och den … så går den till den, Jaha, jävla japaner! JAG HÖR DIG! Där sket jag en tesked brunsås i kalsongerna. Hittade du några plugg, knarrade gubben fram. Va, jo, jag har råkat ut för en olycka.
Där är högtryckstvätten och en gammal ölback i plast. Häll potatisen i backen och spola den ren, sedan kan du spola dig själv ren, knarrade han fram. Samtidigt hade han tagit fram en gammal trälåda med verktyg och satte igång med nåt på det elektriska på moppen samtidigt som han mumlade, japaner japaner japaner. Jag sköljde av potatisen. Sedan drabbades jag av tvekan. Gubben plirade på mig med sina isblå Moped-Messiasögon, knarrade fram ett skratt. Du får låna duschen. Inte nog med att du har en odör omkring dig, du har cirka två hekto knott i skäggstubben. Men du har också ärliga ögon. Du kan stanna en stund medans Clara lagar middag. Du ser ut att vara hungrig.
Så rätt han hade och så ljuvligt det var med en dusch och jag passade på att raka mig. Clara och jag var, visade det sig, snarlika i kroppslängd. Snart var jag ekiperad i ett par blåjeans, en vit skjortblus och en lusekofta med avklippta ärmar samt udda men hela och tjocka strumpor. Efter en middag bestående av min plockade och avspolade potatis, hemrullade köttbullar, brunsås som den ska vara och säkerligen även hemkokt lingonsylt blev jag ledd till en Friggebod. Som var en liten gäststuga. Solen dippade i det spirande landskapet och mina ögonlock var som fyllda med bly. Men min kropp var ren, min mage var full och moppen stod redo tills imorrn. Det finns godhet där man minst anar den tänkte jag, sedan tänkte jag inte mer de följande fjorton timmarna.
Fortsättning följer.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
