Farväl i förskott

Så har jag fått höra att ytterligare en av alla gamla banditer jag tidigare umgåtts med ligger för döden. Endast dryga femtio år ung.  Men sondmatning och syrgas. Det handlar om månader.

För tio år sedan eller mer satt vi i stadens parker och krökade och rökte brass. Han var alltid välklädd, klippt och rakad och på ett gott humör. Klipsk kille. Vaken och på banan men ändå alltid lätt dosad på kröken och eller med brass. Trevlig, välverserad och lugn. Och snygg, om en heterokille kan säga så.

Nu ligger han med sondmatning och syrgas och väntar på den sista dagen i sitt liv vilken bör inträffa inom kort. Ett slöseri med mänsklig intelligens. Men så är det så ofta har jag märkt. Sveper man ihop alla missbrukare och udda existencer och gör ett genomslag på IQ är summan av snillen påfallande hög.

De fick inte plats i den grå klossmodellen Sveriges gamla socialdemokratiska styre stenhårt drev. Ett utanförskap som kostat Sverige mer än vad som kan räknas i kronor och ören. Från min horisont och med de erfarenheter jag har är Sverige snart fattigare av ytterligare en resurs i samhällskunskap.

Han är inte död än. Men prognosen är tydligen entydig. Månader, max. Han är dryga femtio. Jag är dryga fyrtio. Det pratas idag om förlorade generationer. Men de är fortfarande vid liv. Och ingen tycks vill kännas vid de generationer av fritänkare och rebeller vi haft såvida de inte gjorde sig kända. Alla de okända dör ifrån och få tycks kännas vid dessa individer.

Tack för all visdom och sköna stunder, Stins. Trots du ännu inte lämnat denna jord. Kan jag kommer jag att lägga en kvarting i din kista den dagen det blir aktuellt.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Karusellen

En förtvivlad och förrvirrad man försökte förklara sitt predikament. Dessvärre talade han för döva öron. Världen snurrade på för fort. De han räckte ut en hand till hann inte. Såg inte. Kunde inte. Ville inte. Orkade inte. Pressen var för stor. Det fanns inte utrymme för förtvivlade förvirrade män i medelåldern.

Mannen ville inte ligga någon till last. Han ville inte ta plats. Allt han ville var att någon, vem som helst, skulle kunna offra några minuter av sin tid. Lyssna på mannens frågor och i bästa fall peka åt rätt håll. Men det blev inget med det. Världen och dess människor var som en karusell i hyperfart och mannen stod vid sidan av, på fast mark.

Iallafall var det så han upplevde det, där han stod och svajade på ett gungfly i ett träsk fyllt av kall gyttja. En hungrig gyttja villig att svälja en förtvivlad och förvirrad man på ett ögonblick, utan att rapa efteråt. Mannen stod där, svajandes, såg karusellen, såg det liv han aldrig lyckades platsa i snurra allt fortare. Mannen var tom på ord. Tom på handling.

Känslor. Själsliv. Behov. Önskan. Mod. Hat. Tomt.

Förtvivlad och förvirrad.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Fem dödshot på tio minuter

-Där är ju idioten! Ska jag dunka han. Ska jag sprätta han. (Jag hade just gått ut med hunden igår kväll vid 22-tiden. Ett par i 30-45-årsåldern vacklar trettio meter framför mig, karln träter på kvinnan innan han vrålar det jag skrev nyss.)

Vad jag vet har jag varken sagt eller gjort något för att göra någon annan medmänniska så upprörd. Jag håller masken och avståndet. Jag har ju trots allt min hund med mig. Samtidigt som jag är proppmätt och lagom trött. Dessutom är jag i princip nykter vilket dämpar mitt aggressiva sinnelag. Hade jag varit ensam och lite full hade jag gapat tillbaks. Något i stil med: ” Gapstararna häckar tidigt i år!” … eller något liknande.

Karlen förtsätter, vilt hejdad av kvinnan i sällskapet. Hon vrålar – ”Fel snubbe, håll käften!” -”Nu går vi …!” O.s.v. Han vrålar vidare. ”-Jag kan dunka honom, jag sprättar honom, jag dränker han. Jag tar en planka och slår han … ” Jag stryper han, jag … Håll käften!!! vrålar kvinnan. Jag bara knallar vidare. Bakom dem, på en trettio meters avstånd.

Jag vet att med min kroppstyngd, min judobakgrund och mitt nyktra sinne samt min inneboende vrede inte kommer att ha svårt att sätta denna fulla gapstare ur stridbart skick inom tio sekunder. Men jag har hunden med mig. Vill inte riskera att han ska hamna i kläm, och det har varit en lugn och skön kväll så långt. Så jag avvaktar.

Till min förvåning kliver de bägge in i en bil efter ett tag och kör iväg. Kvinnan kör. Men hon kan fan inte vara nykter. Ja, livet på landet i ett ”white trash”-område. Underbart!

Hasta luego you low ridin´  punks!

/grandebarda

Tårvecken … vårtecken ska det va …

Årets första fästing. Har jag plockat ur pälsen på min hund. Den hade inte bitit sig fast. Fast pälsen är tät och om det finns fler ser jag inte. Tidigare idag såg jag tussilago i ett dike. Också ett vårtecken så gott som något. Fast trevligare. Förra veckan när det var så varmt (iallafall i Ö-Östergötland såg jag en man byta till sommadäck på sin bil. Sedan kom det snö. Ja än kan man inte säga att våren helt är här, betrakta påståendet som en väl ditspikad krok man kan hänga en regnvåt jacka på och räkna med att kroken sitter kvar.

Snart första april. Buggvarning i stil med Y2K. Vad ska man tro på? Dagen för dåliga skämt i stor stil. Om nån frågar hur jag mår kanske jag svarar att allt är toppen. Idag har jag varit fruktansvärt bakfull. Det var skönt. När man till och med uppskattar en sur bakis är man väl i sanning en riktig optimist. Fast jag fick ju iallafall sova mer än fem timmar oavbrutet. Något jag aldrig annars lyckas med.

Mina flyttplaner hänger på en ytterst skör tråd. Flytta kan jag göra imorrn men flytta in dit jag tror jag kan trivas gör jag inte då. Då bara flyttar jag. Hur snabbt kan kan tre lägenheter byggas? Inte från tomma backen men i ett skal som tidigare varit ett dagis på drygt 200m2? Ja det beror ju på vilka och hur många som gör jobbet. Och när de startar. Alltså något utom min kontroll eller kunskap. Att vänta på något gott kan ta bra jävla lång tid. I värsta fall spräcker jag ett bra avtal och bara väntar. Eller så följer jag avtalet, får hyra lagerlokal och bo i min husvagn i väntan på att nya kvarten blir klar och får betala för två flyttar. Det är väl själva fan …

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Ännu en spya

Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Det beror inte på brist på ämnen eller lust. Det beror mest på att jag hade skrivit samma gråa skit jag skrivit så många gånger den senaste tiden, eller, sedan jag började blogga. Min blogg har varit min spyhink och oj vad jag har spytt och ulkat. Inte så attraktivt, oavsett vad man som bloggsurfare letar efter. Det är vad jag tror.

Nåväl, här är jag igen. Full av skit att spruta övr alla eventuella läsare. Galla och spyor i alla dess kulörer. Jag ä’r allt annat än nöjd över det samhälle jag lever i och de människor jag delar det med. Fy fan! Är ni lika dumma i huvudet som ni framstår som? Samma IQ som eran sammanlagda skostorlek? 2X 45 blir 90. Nätt och jämnt nog att gå och tugga tuggummi samtidigt utan att ramla omkull och hamna i självsvängning. Jävla höns!

Bitter?Jag? Nä! Förvånad? Inte särskilt. Ju mer befolkniningen ökar, ju fler stolpskott. Säker matematik, även för en som inte var särskilt bra på matematik. Använd kondom! Gummikolastång må vara osexigt men resultatet skulle gynna så många så fundera på det. Mer än en gång. Snälla!?

Det finns människor jag uppriktigt tycker om. Ni vet vilka ni är. Jag bryr mig om er och det bör ni märka. Ärligt. Er jag föraktar bör märka detsamma. Trots att ni tycks vara tröga, som om ni har kylskåpskall sirap i skallen istälet för hjärna,  men jag är inte övertygad. Tyvärr. Dessbättre är jag i allafall övertygade i mitt ogillande då vi möts. Även om det inte går fram. Stackars satar. Jag vill inte skrämmas. Jag är bara tydlig.

Min tid i detta bostadsområde är tidsbegränsad. Var jag tar vägen äru ännu höljt i dunkel. Blir det inte som jag tänkt mig hamnar mitt bohag i förråd och jag flyttar in i husvagn, så mycket tycker illa om att dela boplats med er. Nu tror jag inte att ni som skiter i min brevlåda läser detta. Men om någon i er bekantskapskrets gör det kan jag bara uppmana dem att sluta stryka er medhårs för era svårigheter i livet och de besvär ni finner i det ”vanliga” livet. Ni hör inte hemma här. Höns!

Nä nu skiter jag i det här. Vältra er i eran skit och rapa era besvär. Spy ut er misär och beklaga er över eran omvärlds misstroende. Den äro berättigad. Slaska runt i er strävan att bli ”allmänt erkända”. Ni har redan skitigt det blå skåpet fullt. Bara saftskallar och plattnackar förlåter er och låter sig bli rånade och bedragna igen. Sedan flyttar ni vidare och kör samma skit igen. Jag har varit med tillräcklickt länge för att se mönsret. Och de sociala gullar vidare. Det är för djävla patetiskt!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Plockad på själ, levande

I gränslandet mellan min syn och mitt sinne ser jag en skugga av min själ. Den är grå. Undanglidande och i upplösning. Varje försök att fånga den misslyckas innan försöket ens inletts. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I denna vinters kalla andedräkt och snöfattiga skrud skrapar jag mina knän blodiga i bön om ett anständigt liv. Men utan tro tappar jag endast blod jag ej har råd att spilla. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I denna tid i mitt liv då de bästa åren är upplevda. Då jag börjar bli grå och trött. Då ligger jag på frusen mark utan hopp och tro. Ensam och sargad av ett liv på försök efter försök att hitta rätt. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I detta nu skulle jag sökt vägledning men glömde hur. Eller om vad. Så sliten och så slut. Det kanske finns något bättre en bit fram. Men jag har inte visuell kontakt. Mental anknytning. Hopp. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I våra liv, när vi nått detta vägskäl, vilken väg väljer vi till slut? Eller stannar man bara upp och ser varåt man blir puttad och nöjer sig med det? Tänk om inget puttar en? Orkar man bli upprörd ens då?

En sak vet jag. Det var inte så här jag hade tänkt mig. I min tid. Med mitt liv. Min själ! Jag har gått vilsen länge nog nu. Tilltufsad av många försök och tillplattad av alla misslyckanden. Och det är så vanligt att ingen ens orkar bli upprörd.

I denna tid ska man lägga energi på att gäss blir levandeplockade samtidigt som människan i din närmaste omgivning blir avryckt sin själ och sitt väsen. Att de överhuvudtaget orkar bli upprörda!?

Rädda människan – Rädda Moder Jord. Trasiga människor orkar inte bry sig om de sover i levandeplockade sovsäckar eller täckjackor. För de är dem inga orkar bry sig om. Och vi orkar inte ens bli upprörda.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Näradödenupplevelsen

Så nära hjärtattack har jag nog aldrig varit.

07:45 Krrrrrrrrrrrrrrr

Arrrgh! Från sömn till panik och hjärtklappning på under sekunden. Jycken flög så högt så han slog i taket innan han rusade ut i hallen. Jag lägger mitt ”bra” öra mot kudden och stoppar ett finger i det dåliga samtigt som jag drar täcket över huvudet. Efter ungefär trettio sekunder är det över men det tar mig en och en halv timme att somna om.

Sist hantverkare använde bilmaskin i kåken satte de upp lapp dagen innan. Jag antar att de inte måste men det tackade jag dem för. Idag hade jag lätt kunnat dräpa fanskapet. Jävla sätt! Om imorgon vet jag inget men jag drar fan upp till husvagnen över veckoslutet för att vila upp mig.

Det fanns en tid då jag inte trodde på sådant som t.ex elallergi. Nu när jag själv lider av bullerallergi lider jag med alla andra som på ett eller annat sätt lider. Var tar sådana som jag vägen? När … ja jag vet inte … jag orkar inte … det slirar i huvudet … zombie … dräpa … sova … FAN!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Och det är inte ens Kinesiskt nyår …

Igår kväll tänkte jag att det skulle vara skönt med ett par lugna vilodagar i husvagnen till helgen.
Idag vaknade jag med halsont och hosta. Fast ingen feber. Hoppas det släpper av så jag kommer iväg. Min bullerallergi blir inte mildare med tiden.

Nu är det slask ute igen, det är så tråkigt. Jycken blir skitig, inne blir det skitigt och blött mildväder är elakt väder för mina reumatiska leder. Dessutom blir det mörkt fortare än när snö tillåts ligga. Jaja, över vädret rår man inte. Sedan kan man svära käken ur led helt utan nytta och gagn.

När hund och jag stolpade ut i det mörka slasket hörs sporadiska knallar, häxvisslor. Det är ju själva fan. Hundkraken stelnar till av skräck, nyper år ringmuskeln och nöjer sig med att pinka ur sig det nödvändigaste. All övrig energi går åt till att dra i kopplet så han nästan stryps för att komma tillbaka till kabyssen. Den som inte heller skänker hund eller husse frid och ro. Då den där jävla MT aldrig kan avlida utan fortsätter skaka och rysta med hammare och borrmaskin.

Är inte världen en väldigt bullrig plats? Jag menar, luften tillhör oss alla men vissa tar mer än nödvändig andel att sprida oljud i, helt i onödan. Nä, det är inte sunt. Men människan kommer i alla modeller. Min modell passar inte riktigt in i denna bullriga stökiga värld jag har omkring mig och jycken instämmer.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Konsten att tänka sig trött

Tänk att man kan bli så fullständigt utmattad av att just tänka. Det har tänkts en hel del i grandebardas kabyss den senaste veckan. Mer än vanligt och då är det ändå inte ovanligt med tankeverksamhet för mig. Det finns tillfällen då jag önskar att jag inte tänkte så mycket. Det tänker jag på ibland.

Tänk så praktiskt det vore om man kunde nöja sig med ett enkelt liv. Enkelt i den meningen att man nöjer sig med att till exempel heja på ett fotbollslag och att lösa korsord i sällskap med en pelargon. Grogg på fredag och lördag kväll och sedan vardagslunk.

Nu är ju inte alla skapta på det viset. Det tycks som om en hel del människor inte alls nöjer sig med det lilla, med det enkla, med det de har. Några stjäl och bedrar för att berika sig. Andra lever ut sina fantasier men betalar ofta ett högt pris. Ett pris de själva sällan kan betala när räkningen kommer. Några lyckas slå mynt av sina intressen och liv de ville leva.

Man ska inte titta bakåt och älta det som har varit. Man ska inte klaga, det kunde ju ha varit värre. Och det finns ju alltid de som definitivt har det värre. Då är det fult eller iallafall patetiskt att själv uttrycka missnöje med det som är, med det som man har. Nä, ryck upp dig, kamma luggen och rätta till dig. Så här kan vi ju inte ha det.

Och så rullar det på. Dag efter dag. Vecka efter vecka och naturligtvis år efter år. Jag slutar aldrig försöka men jag kan inte heller sluta att tycka att det vore skönt att få må bra. På det där viset när det inte är tillkämpat. Utan när själen faktsikt känner sig nöjd och meddelar detta till hjärnan.

Det är nu en vecka sedan jag tror jag drabbades av ett nervöst sammanbrott. Eller psykbryt som vi säger på firman. Sedan dess har jag vandrat fram i tillvaron som en beskedlig zombie. Äta sova duscha skita vandra hund glo på tv läsa äta sova trött, så trött. Men jag har inget gjort. Har fått väldigt lite uträttat. Visst. Karusellen flytt har så sakta börjat rulla. Men det går ännu sakta, ack så sakta. Ingen vet om karusellen kommer upp i nöjaktig fart.

Inte än. Inget är klart. Allt återstår att göra. Och det är inte lite det. Det är en väldans massa saker som ska falla på plats. Och allt det där tänker jag på så jag känner mig alldeles matt. Fullständigt utschasad. Tänk om jag inte tänkte så mycket. Det vore ju också ovanligt praktiskt om jag vore frisk och entusiastisk, fylld av livslust och energi. Men så är det alltså inte.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Media. Se hit!

Jag måste bort härifrån. Jag orkar inte mer. Hunden går i cirklar och gnäller. Mitt höga blodtryck når nya höjder. Mitt nervkapital är kört i botten. Och grannen spikar och borrar vidare, dag efter dag.  Jag har aldrig varit med om dess like.

Nu måste det gå undan. Varje dag innan jag kommit härifrån är en dag i helvetet. Ingen människa borde behöva stå ut med ett liv i en hyreskvart under dessa omständigheter. Men det verkar som om de flesta knyter näven i fickan och härdar ut. Inte kontaktar hyresvärden utan hoppas på att i morgon, då blir det bättre. Jag har inte det tålamodet. Och då har jag ändå härdat ut i ungefär sex och ett halvt år. Nu pallar jag inte längre.

När det stökar går jycken i cirklar och gnäller. Försöker slinka in i badrummet för att gömma sig. Flämtar och  är orolig. Min hund är min unge och jag ser min unge må dåligare för varje dags störningar. Min brsitningspunkt är nådd. Nu får det vara nog. Imorrn kontaktar jag HGF. De ska fan göra möda för alla de års avgifter jag betalat. Jag ska även kontakta min hyresvärd. De har haft sex år på sig att lösa denna evigt återkommande störning men ej lagt manken till och fått det gjort.

Dags att de slutar nöta byxbaken och börjar nöta skosulor, för omväxlings skull. Detta är en skandal. Under alla år som hyresgäst hos olika hyresvärdar, tjugofem år, har jag aldrig varit med om dess like. Både i form av störning och hyresvärdens osmakliga nonchalans att hjälpa sina hyresgäster. Ren och skär skandal. Du eller ni eller dom skulle aldrig i livet ha accepterat det jag (och andra) genomlidit under så många år. Sanslöst!

Hoppas att HGF nu kan fatta den desperation jag upplever och agerar fort och med engagemang. Hoppas att hyresvärden fattar att det jag genomlidit vore en mumsig story för media om jag skulle anstränga mig att berätta den. Jag skulle verkligen älska att se t.ex Aschberg & CO knalla upp på min hyresvärds kontor med kameror och mikrofoner och ställa obekväma frågor till dessa saftskallar till medarbetare som är så vitt skilda från den verklighet vi krakar i detta bostadsområde varje vecka upplever.

Jag är så lack!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda