Igår kväll tänkte jag att det skulle vara skönt med ett par lugna vilodagar i husvagnen till helgen.
Idag vaknade jag med halsont och hosta. Fast ingen feber. Hoppas det släpper av så jag kommer iväg. Min bullerallergi blir inte mildare med tiden.
Nu är det slask ute igen, det är så tråkigt. Jycken blir skitig, inne blir det skitigt och blött mildväder är elakt väder för mina reumatiska leder. Dessutom blir det mörkt fortare än när snö tillåts ligga. Jaja, över vädret rår man inte. Sedan kan man svära käken ur led helt utan nytta och gagn.
När hund och jag stolpade ut i det mörka slasket hörs sporadiska knallar, häxvisslor. Det är ju själva fan. Hundkraken stelnar till av skräck, nyper år ringmuskeln och nöjer sig med att pinka ur sig det nödvändigaste. All övrig energi går åt till att dra i kopplet så han nästan stryps för att komma tillbaka till kabyssen. Den som inte heller skänker hund eller husse frid och ro. Då den där jävla MT aldrig kan avlida utan fortsätter skaka och rysta med hammare och borrmaskin.
Är inte världen en väldigt bullrig plats? Jag menar, luften tillhör oss alla men vissa tar mer än nödvändig andel att sprida oljud i, helt i onödan. Nä, det är inte sunt. Men människan kommer i alla modeller. Min modell passar inte riktigt in i denna bullriga stökiga värld jag har omkring mig och jycken instämmer.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda