Pitbull

”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

08:15 – Spika spika borra borra … Suck. Jag som hade tänkt ta sovmorgon. Klockradion står ställd på 11:00. Nå, jag vacklar upp och misshandlar en asiat (slår en gul – pissar helt enkelt, ha ha ha) varefter jag vinglar ut och öppnar balkongdörren. Där nere utanför nästa port står en firmabil. Då är det väl nåt jobb som ska göras i kåken. Stapplar tillbaks till bingen och får tio minuter där, tjugo minuter där fram till just elva. Kliver upp tröttare än vad jag var när jag gick och lade mig.

Ägnar dagen åt diverse övningar som att låna böcker. Som att leta reda på förtält till husvagnen. Och bland annat skriva kontrakt på ny campingtomt för det kommande året. Inga konstigheter,  som nån semikänd båtbartender ofta tycks säga.

Efter dessa äventyr kopplar jag min gamle trotjänare för eftermiddagspromenaden. Han är ju trots allt åtta år, börjar bli vit om nosen och linkar lite då och då. Om man räknar om människoår till hundår har han gått i ålderspension nyligen. Men han är söt, det lilla luddet. Min kompis. Ossebossepillifjonken bobben! *barnslig röst*

När vi nästan kommit tillbaka går vi ikapp en kvinna med barn och hund. Jag stannar upp så de får lite försprång, mitt ludd är ju trots allt en alfahanne som pissat in dessa rundor i snart sju år. Från linkande vitnos till borstig styvsvans på två sekunder, jag kan det allt för väl. Och med sina 43 kilo och 72 cm i mankhöjd är han en ganska övertygande tupp.

Människorna med hund rundar en krök och vi knallar vidare efter. Kommer runt krök och kvinnan har vänt och går emot oss. Så fort hon ser det tar hon ett stadigt tag i kopplet på sin hund – en ”köttkäft” som jag brukar kalla dem och drar in hunden mellan en huskropp och ett cykelhus samtidigt som hon bannar hunden och hunden ylar av smärta eller rädsla.

Barnet är en liten fet tjej på sex sju år. Hon tittar på oss och säger:   ”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

Jag säger: ”Det kan du ju drömma om”. För nu är det såhär nämligen – jag går hellre mellan och avstyr slagsmål om jag så får uppsöka vård akut efteråt, hellre än att åka till veterinären. Jag har slagits med hundar förr och är beredd att göra det igen. Men det säger jag ju naturligtvis inte till den där feta lilla tjejen.

Vad jag däremot gör är att koka av ilska. Var får ett barn något sådant ifrån? Jo äldre syskon och eller föräldrar. Vilket visar vilken/vilka olämpliga hundägare de är. Jag har inget emot pitbulls eller amstaffs eller pudlar. Fostra en hund rätt så är sannolikheten astronomiskt liten att den går till dödlig attack. Det gäller både mot människor och alla de andra  slags djur som finns i vår herres hage.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Ännu en spya

Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Det beror inte på brist på ämnen eller lust. Det beror mest på att jag hade skrivit samma gråa skit jag skrivit så många gånger den senaste tiden, eller, sedan jag började blogga. Min blogg har varit min spyhink och oj vad jag har spytt och ulkat. Inte så attraktivt, oavsett vad man som bloggsurfare letar efter. Det är vad jag tror.

Nåväl, här är jag igen. Full av skit att spruta övr alla eventuella läsare. Galla och spyor i alla dess kulörer. Jag ä’r allt annat än nöjd över det samhälle jag lever i och de människor jag delar det med. Fy fan! Är ni lika dumma i huvudet som ni framstår som? Samma IQ som eran sammanlagda skostorlek? 2X 45 blir 90. Nätt och jämnt nog att gå och tugga tuggummi samtidigt utan att ramla omkull och hamna i självsvängning. Jävla höns!

Bitter?Jag? Nä! Förvånad? Inte särskilt. Ju mer befolkniningen ökar, ju fler stolpskott. Säker matematik, även för en som inte var särskilt bra på matematik. Använd kondom! Gummikolastång må vara osexigt men resultatet skulle gynna så många så fundera på det. Mer än en gång. Snälla!?

Det finns människor jag uppriktigt tycker om. Ni vet vilka ni är. Jag bryr mig om er och det bör ni märka. Ärligt. Er jag föraktar bör märka detsamma. Trots att ni tycks vara tröga, som om ni har kylskåpskall sirap i skallen istälet för hjärna,  men jag är inte övertygad. Tyvärr. Dessbättre är jag i allafall övertygade i mitt ogillande då vi möts. Även om det inte går fram. Stackars satar. Jag vill inte skrämmas. Jag är bara tydlig.

Min tid i detta bostadsområde är tidsbegränsad. Var jag tar vägen äru ännu höljt i dunkel. Blir det inte som jag tänkt mig hamnar mitt bohag i förråd och jag flyttar in i husvagn, så mycket tycker illa om att dela boplats med er. Nu tror jag inte att ni som skiter i min brevlåda läser detta. Men om någon i er bekantskapskrets gör det kan jag bara uppmana dem att sluta stryka er medhårs för era svårigheter i livet och de besvär ni finner i det ”vanliga” livet. Ni hör inte hemma här. Höns!

Nä nu skiter jag i det här. Vältra er i eran skit och rapa era besvär. Spy ut er misär och beklaga er över eran omvärlds misstroende. Den äro berättigad. Slaska runt i er strävan att bli ”allmänt erkända”. Ni har redan skitigt det blå skåpet fullt. Bara saftskallar och plattnackar förlåter er och låter sig bli rånade och bedragna igen. Sedan flyttar ni vidare och kör samma skit igen. Jag har varit med tillräcklickt länge för att se mönsret. Och de sociala gullar vidare. Det är för djävla patetiskt!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

BLOOD ALCOHOL!!!

Jomenvisst!

Söndag före veckan som innehåller Julafton. Tänkt mig att repa av alla julklappsinköp imorrn. På ungefär två timmar. Sedan tankar och tvättar jag bilen och åker hem igen. När julaftonsnödvändigheterna är överstökade packar jag för ett par dagars boende i husvagnen. För mig och min raketrädde hund.

Tänk, jag längtar redan. Lugnet. Det tempo själen saktar in till. Ett tempo som tillåter mig att som varelse faktiskt excistera i någon form av tillfredställelse. Vilket är unikt för mig då jag ständigt mår pytonorm annars. Jävla stöksamhälle. Allt är tillåtet. Eller ses bort ifrån.

Jag tänker bl.a annat att barn skjuter pyrotekniska projektiler på poliser och Räddningstjänsten i Rosengård, Malmö. Eller huliganer som ödelägger idrottsanläggningar i STHLM. Eller svartsjuka narkomaner som knivar andra män på min hemort. Det tycks som om samhället som de flesta vill se det sakta upplöses. Det blir inte människan som genom miljöförstöring förgör sin egen ras. Nej, det blir människan som förgör människan långt innan vi blir blöta upp till knäna av stigande havsvatten.

När de som är satta att se till att dumskallarna håller sig på mattan tittar bort eller gömmer sig och gör det till en vana ligger alla vi övriga illa till. Jag skulle vilja se den maktmänniska som vågar att leva en Svenssons liv i förorten. Eller en likadan leva ett Achmedliv. Inte som ett studiebesök med livvakter och tight schema, fika på ett seniorboeende, äta skollunch på en högstadieskola för att avsluta det hela med ett besök hos en förhållandevis framgångsrik nysvensk entreprenör.

Nej, av med slips och kavaj. In i en betongkvart utan skyddsnät. Ensam med några tjugor i lädret och tokiga grannar. Fyllon och knarkare. Psykbryt som lullar runt och bär sig åt. Människor som sabbar och förstör, bryter sig in och stjäl. Slagsmål, gräl och BLOOD ALCOHOL! Lev i detta. Lev som en god medborgare i detta. Lev på t.ex en sjukpension. Jag tror inte du klarar en vecka. Än mindre ett helt liv.

Men glöm aldrig bort att så här lever väldigt många fina och goda människor. För att de har inget annat alternativ. Och bland alla dessa trasiga excistenser av psykbryt, alkisar och knarkare, finns det också fina och och goda människor. Människor som aldrig riktigt fick chansen att visa det eller som föll mellan era förgyllda stolar, silvriga samhällsnät med stora maskor i. De ville och försökte men fick aldrig riktigt chansen.

Och nu när det är helgen då vi ska tänka på varandra. Vara givmilda och lyckliga. Ja då sitter det ensamma människor i skitkvartar och gråter i sin ensamhet. Som super och slår i ren panik. BLOOD ALCOHOL! Ni vet inte vad utanförskap är. Och viljan att ta reda på det är obefintlig. Så vi som ser, ser samhället sakta gå under vare sig det finns stadsjeepar eller inte. Men ni tittar bort. Och mellan betonghusen hörs ropen BLOOD ALCOHOL!!!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Som man vill

Nä man kan väl göra lite som man vill. Dricka glögg på midsommar och stoppa julklappar i foppatofflor. Äh! Nu tappade jag tråden. Dessa korkade liknelser. De ploppar ur mig som smultron på ett grässtrå. Få fattar dem och ingen skrattar. Men det är som jag säger nuförtiden, jag är hellre fruktad än nonchalerad. Varför finns Peter Jihde?

Varje kväll strax nyss går jag ett varv med mitt ludd. Vi passerar ett dagis på vägen. Ikväll hade ett ungt par tyckt att den stängslade lekplatsen var en utmärkt rastplats för deras hund. Men jag kunde inte hålla käften. Stängslet ska hålla barnen inne och allt annat ute. Så när snubben säger, vi vet att det inte är en hundrastgård utbrister jag: -Grattis! Då var inte heller dina föräldrar syskon. Sen går jag elakt skrockandes som den avskyvärde man jag är.

Som nyinflyttad här försökte jag få hyresvärden att anlägga en hundrastplats. Det ville dom inte. Sedan försökte jag med kommunen. Dom ville inte. Sen ville jag inte försöka länge och sedan dess går jag med min hund kopplad. Men man kan ju göra lite som man vill. Dricka Sangria på julafton och hänga foppatofflor i granen. De finns ju i alla regnbågens färger så då blir det ju politiskt korrekt också. Såvida man inte tillbedjer Göran Hägglund förstås.

Nä man kan göra lite som man vill. Det spelar väl ingen roll. Jag är inte bitter. Robert Gustafsson är jävligt rolig han. Sidospår utan grogg. För nu är det knapert i kabyssen. Kranvatten och knäckebröd fram till nästa pension. Här sitter jag helt nykter en fredagskväll och bloggar nonsens. Och inte har jag vett att skämmas heller.

Man kan ju göra lite som man vill.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Ensam hund – Kanon i blåsväder

Det sitter (eller står eller ligger) en hund i en grannlägenhet som skäller och ylar. Det låter ensamt. Så ska det inte vara. Det är inte första gången jag, och min hund, hör det. Nej det är fjärde. På tio dagar. Nyinflyttad ung tjej, eventuellt med pojkvän. Hmmmm …

Men Djurskyddet har inte öppet såhär dags. Och att göra en polisanmälan … fan, det sitter långt inne. Närmast till hands ligger en lapp på ägarens dörr. Men det känns lite fisigt. Lamt. Jag tror inte jag satt upp en lapp i hela mitt liv … jo! En gång när jag hade fest. För en sisådär tjugo år sedan.

Problemet var dock att hyresgästerna i huset mitt emot inte läst lappen, kontaktade min hyresvärd som fick klaga på mig å en annan hyresvärds hyresgäster. Ja så det kan bli.

Det blir kanon imorrn, som jag skrev att det inte skulle bli i min förra blogg. Det ska dessutom blåsa halv storm och regna. Perfekt väder för två amatörer att montera ett förtält på en husvagn i. Men man får Kajsa Warga så gott det går.

Jaha, huvudbry och kanonläge. Bäst att inte ta ut något i förskott. Angående huvudbry, poll bifogad.

Hasta luego you low ridin punks!

/grandebarda

Jag har ätit …

Karl´n ser på den fiktiva frugan som om han tittade på en lydig valp som äntligen lärt sig ett nytt trick. Jag snackar reklamfilm på tv. Becel Pro Active. Jag ser på annan reklam, utgår reklammakare från att deras konsumenter är totalt dumma i huvudet? Men visst, reklam är bra. Då kan man gå och pinka, hämta en öl, fixa käk.

Jag har desutom svarat på ett par enkäter skickade till mig via mail från t.ex Norstat och Cint. Varför frågar dom om mjukost på tub är modernt? Eller om jag köper Kron Vodka för mina vänner köper det? Är gemene man, och kvinna, totalt befriade från förmågan att köpa varor och tjänster utan påverkan från yttre omständigheter?

Nyss ringde det i telefonen. Hemligt nummer. Någon, en kvinna, frågade; Är det Tomas.? Jag frågade; Vem är det som frågar? Detta upprepades ett par gånger, sedan lade jag på luren. Höns! Raggarbarnen som flyttat in i huset (jag kallar dem så då de är nätt och jämnt i körkortsåldern och kör gamla Oplar från 60-70-talet med klistermärken på som lyder: Raggen går o.s.v.) De är rebeller då de slänger utrangerade batterier i rabatterna och dumpar slitna däck lite varsomhelst. Och dessutom parkerar sina raggarvrak litevarsomhelst, gärna utanför bommen in till kåken så att räddningstjänsten inte har en chans att komma in till huset ens med flakmoppe. Plattnackar!

Idag ringde jag till en s.k Kvartersvärd för mitt bostadsområde. Jag påpekade att jag i snart sex års tid bett om hjälp med en ständigt återkommande störning. Det hade denne Kvartersvärd inte en aning om. Min hyresvärd är som ett Samhallföretag. Alla är ansvarsbefriade. Ingen pratar med den andre för hyresgästerna räknas inte i detta område. Lika lite som deras problem.

Jag har varit förkyld ( två luftvägsinfektioner) i fem veckor nu. Det börjar bli riktigt tråkigt. Och min husvagn är ännu inte klar så att jag kan dra upp den till campingen för vintersäsongen. Surt! I dubbel bemärkelse. Men annars är det bra, tackar som frågar!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Min Lördag

Egentligen är jag för trött. Men jag har lovat mig själv att nedteckna lördagens äventyr, så om även i korta ordalag. 10:15 – Möter min reskamrat utanför. 10:30 – Är på busscentralen en ½-timma i förväg. 11:00 – Bussen går mot Göteborg och GP-Speedway på Ullevi.

Vi åker buss i ungefär 3 ½ timme, kanske fyra. Är i Göteborg runt 16:00. Tävlingen börjar 19:30. Första mål – Pilsner. Vi traskar mot Avenyn. Efter tre pilsner kommer maten.

Efter ytterligare mat och pilsner och Jäger går vi mot Ullevi. Bredvid tutförsäljarna står öronproppsförsäljarna.

Sedan sätter vi oss på stolar på läktaren, stolar som måste ha varit måttade efter småväxta asiater. Tävlingen börjar.

Under en paus i tävlandet ser man något få stora andra sportevenemang kan erbjuda. Förbrödring mellan lag, landskap och under alkoholpåverkan. Nedan en bild på en Mas som byter till sig en Dackarnaflagga genom att ge bort sin Mas-tröja.

Matchen blev ungefär en timma försenad p.g.a diverse vurpor. Men kul var att en svensk kom på andra plats. Hurra! Tyvärr hamnade en annan svensk på sjukhus, men han är van vid det. *gnuff*

Kom hem vid 04:00 i morse. Sov skitdåligt fram till 13:00. Sedan kravlade jag mig upp och kollade på F1 från Monaco. Det blev även det en försenad tävling. Sedan åt jag, hämtade hund och nu är det kväll. Jag är mätt, nyduschad och ska bädda rent innan jag kryper till kojs. Mums!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Spinkens flykt Del 3

Jävlar vad den gick, den där moppen. I ungefär femton minuter i taget. Sedan började den bluddra och tappa ork. Gissa om jag blev nojjig. Men efter bara några minuter gick den igång igen och gick som ett skollat ollon. I en kvart. Nu hade jag nog lite tur med det där bluddret. För när den började spöka igen, för andra gången, såg jag en laserman i buskarna. Harry Haffa! Nå, de brydde sig inte om mig för i samma minut kom en urknutte på nåt HPD utan kruka i hundranittio med raka rör och med en spinkig brutta på bönpallen som höll i sig för blotta livet, gallskrikandes.

Efter det tog jag av från riksvägen och valde småvägar. Efter ytterligare några mil och några bludderstopp stannade jag för att låta moppen hämta sig utanför ett skrotupplag. Det låg all sköns bråte i förhållandevis ordnade högar. Varje hög var omkringbyggd av en stålkonstruktion. På toppen av varje konstruktion satt en vindsnurra av ihopsvetsade metallblad. Om du hatar din granne för hans eller hennes vindspel, hur kul var det att bo i grannhuset till det upplaget. Stilig gul grosshandlarvilla med snickarglädje och lull-lull.

Precis när jag skulle starta upp moppen igen kom en grå dvärg ut från grosshandlarvillan. Han gick med styltig gång mot mig. Höjde en förvånansvärt liten men ack så svart hand till hälsning. När han kom närmare såg jag att det var en ovanligt kort man i sextioårsåldern. Hans ansikte var så fårat och ingrott med smuts så man skulle kunna tro att han rakat sig med en slö slåttermaskin i en sumpgrop. En av de där fårorna öppnade sig. Hans mun. Den korta gråsvarta läderaktige mannen knarrade fram något.

Va!? Jo jag sa, sa gubben, har du problem med moppen? Jo, det kunde jag ju inte neka till. Ett högst besvärande problem. Jag beskrev det för gubben, högt och tydligt. My mistake. JAG ÄR KORT, INTE DÖV! Sorry mannen, fick jag fram. Han öppnade en annan liten gråsvart fåra i ansiktet och där kikade det fram ett så enastående isblått öga så jag kände en smula svindel. Sedan öppnade han det andra och jag fick en religiös uppenbarelse. Moped-Messias!

Gubben pekade med en nästan feminin gest mot skrotupplaget och sa, led upp den, jag fixar den om du gräver upp en hink potatis åt mig. Sedan pekade han på en jordkällare på tomtgränsen mellan grosshandlarvillan och skrotupplaget. Eh? Lugn, jag är även skitig. Samt jävligt tät och motorintresserad, knarrade han fram och avfyrade något som jag tolkade som ett flin. Var är hinken?

När jag fyllt en tjugolitershink med prima förvarad potatis ur jordkällarens lätt unkna mörker gick jag upp mot upplaget. Bakom en av högarna med de evigt gnisslande fläktkonstverken hörde jag gubben mumla … och den där tåten går till den … och den … så går den till den, Jaha, jävla japaner! JAG HÖR DIG! Där sket jag en tesked brunsås i kalsongerna. Hittade du några plugg, knarrade gubben fram. Va, jo, jag har råkat ut för en olycka.

Där är högtryckstvätten och en gammal ölback i plast. Häll potatisen i backen och spola den ren, sedan kan du spola dig själv ren, knarrade han fram. Samtidigt hade han tagit fram en gammal trälåda med verktyg och satte igång med nåt på det elektriska på moppen samtidigt som han mumlade, japaner japaner japaner. Jag sköljde av potatisen. Sedan drabbades jag av tvekan. Gubben plirade på mig med sina isblå Moped-Messiasögon, knarrade fram ett skratt. Du får låna duschen. Inte nog med att du har en odör omkring dig, du har cirka två hekto knott i skäggstubben. Men du har också ärliga ögon. Du kan stanna en stund medans Clara lagar middag. Du ser ut att vara hungrig.

Så rätt han hade och så ljuvligt det var med en dusch och jag passade på att raka mig. Clara och jag var, visade det sig, snarlika i kroppslängd. Snart var jag ekiperad i ett par blåjeans, en vit skjortblus och en lusekofta med avklippta ärmar samt udda men hela och tjocka strumpor. Efter en middag bestående av min plockade och avspolade potatis, hemrullade köttbullar, brunsås som den ska vara och säkerligen även hemkokt lingonsylt blev jag ledd till en Friggebod. Som var en liten gäststuga. Solen dippade i det spirande landskapet och mina ögonlock var som fyllda med bly. Men min kropp var ren, min mage var full och moppen stod redo tills imorrn. Det finns godhet där man minst anar den tänkte jag, sedan tänkte jag inte mer de följande fjorton timmarna.

Fortsättning följer.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Spinkens flykt Del 1

Här har man bytt från gardinkjol a lá 70-tal till glitter. Svansar lojt runt i glittret från discokulan bland de kvarvarande rökmolnen från rökmaskinen. Sörplar billig skumpa ur platsglas och fnittrar gulligt åt dåliga 02:45- skämt.

Det är inte jag. Själv står jag bakom disken. Det har gått bra ikväll. Trettonhundraförtio bagis svart. På min maskin efter 02:00. Ghulan går och räknar. Känner mig nöjd. Ghulan kommer närmare. Jag sträcker på mig. Tar en sipp avslagen öl ur det långa glaset.

-Eh! Pajas! Fjortonhundra … bah! Stått å slaggat? Städa slabben och gå. Du är avskedad. -Men Ghulan! -Jag har jobbat som ett svin, i flera år, bara åt dig. Det vet du. Du kan inte bara sparka mig. Jag har haft en bra kväll. Kolla! Ghulan!

Ghulan vände sig mot sin första torped Ajjo. -Kompis! lär fettot att dyka med vikter, sa han, med hånfull röst. -Jag är fan inte fet! – tjöt jag. Ghulan! Kom igen! Ghulan fortsatte. Ajjo kom närmare. Jag tänkte; -det här blir inget bra det här, hoppade över disken och satte av.

Ajjo var närmare två meter lång och vägde runt tvåhundra kilo. Han sades taga över trehundra kilo i bänkpress. Jag är en och sjuttiosjo, sjuttio kilo och livrädd. Jag sprang ifrån honom på två röda. Väl ute i hamnområdet pilade jag upp genom en välbekant spricka i bergmuren och upp på körbanan som ledde till Riksväg 143.

Ett dygn senare satt jag i Moses husvagn. I smutsiga, svettiga nattklubbskläder och pladdrade. Moses husvagn stod i en grop av enorma proportioner sydväst om storstaden. Bortom riks och lantvägar. Det var bara markägaren som kände till uppställningsplatsen och han bodde i Monaco och var ej kontaktatbar. Någonsin.

Moses som egentligen hette Lars- Lennart Svanbrink lät mig få låna en av gästvagnarna. Jag fick duscha och byta till rena, dock använda, kläder. Samt få ett mål mat i magen. Väl i hans lilla oansenliga vagn satte han ribban. -Vi finns inte, du vet inte var vi inte finns och du har aldrig vetat det – uppfattat!?

Åh om jag höll med! Nej nej nej … här är jag och knappt finns jag för er. Än mindre för andra. Jag har försvunnit. Var så säker, var är jag? Svara inte på det. Jag går och knyter mig nu. Tack för absolut nästan ingenting och godnatt! Jag bockade så pannan slog mot det trasmatteklädda husvagnsgolvet. Gång på gång.

Sedan, efter att ha blivit ledd till en medelstor sjuttiotalsvagn, nybäddad, utvädrad och fräsch, stupat i säng sov jag som en nyklubbad sälunge.

Fortsättning följer.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

 

Några riktigt festliga rader

Just nu, i detta ögonblick, skulle han vilja sätta på musik. Ganska högt. Och sedan börja skriva på en antingen rolig eller underfundig historia. Den skulle handla om en kille, lite lik han själv. Samtidigt helt olik. Låt oss tänka fram en lång och smal yngre man …

 … näe fan, jag behöver musik, tänkte han och rullade ur sin smala säng utan ben. Välte en halvtom ölburk över en pizzakartong med flottiga kanter i. Han suckade och började öppna ögonen. Sakta. Sakta. Morgonsolen silade in genom ett skitigt fönster och sneda dammiga lammeller. Det ena ögat hade klibbat fast i gul torkad gegga. Han kräktes.

… näe fan, jag behöver musik, tänkte han och satte sig upp, slog i huvudet och dråsade omkull igen. Husbilen gungade lojt på slöa fjädrar. Det var varmt. Hans bädd var ett virrvarr av genomsura lakan och filtar. På kudden låg en sanslöst ful katt och sov. Han hasade sig ur bädden och slog upp dörren. Precis intill hans undangömda husbil stod en skinande miljonvagn. En Bürstner Solano T 615. Utanför den låg en fet tant, naken, och solade. Han kräktes.

… näe fan, jag behöver musik, tänkte han och försökte rulla ur sin Hästen. Men där låg en botoxsilikonanorektiker. Med vitt pulver under näsan, död. Han rullade åt andra hållet. Där låg hennes tvillingsyrra. Vid liv. Det här är en mardröm, tänkte han och sjönk tillbaka i den svindyra sängen. Han låg en stund och studerade stuckaturen i taken. Plötsligt hörde han ett burp, ett kvävt hostande, en inandning som tog ett abrubt slut. Jaha, där dog hon också, resonerade han kallt, och kräktes.

Själv har jag inte kräkts på ett bra tag. Det är skönt för det är så jobbigt. Men mentalt vill jag spy det allra äckligaste man kan fantisera ihop, rätt ned i halsen på hobbysnickardjäveln som väckt mig ytterligare en lördag och söndagsmorgon. Spy den fan så full att denne drunknar. Det ska vara fyllespya, galla och barnträck. Döda katter, vassa törnen och toxic waste. Som i en dröm … näe fan, jag behöver lite musik, tänker jag och tittar på klockan. 23:04. Inte så himla bra kanske. Nä. Jag skiter i det helt enkelt.

Men det är ett som är säkert. Jag spyr på att behöva ha det såhär. Det kräks jag på hedersord på. Burp!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda