Pitbull

”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

08:15 – Spika spika borra borra … Suck. Jag som hade tänkt ta sovmorgon. Klockradion står ställd på 11:00. Nå, jag vacklar upp och misshandlar en asiat (slår en gul – pissar helt enkelt, ha ha ha) varefter jag vinglar ut och öppnar balkongdörren. Där nere utanför nästa port står en firmabil. Då är det väl nåt jobb som ska göras i kåken. Stapplar tillbaks till bingen och får tio minuter där, tjugo minuter där fram till just elva. Kliver upp tröttare än vad jag var när jag gick och lade mig.

Ägnar dagen åt diverse övningar som att låna böcker. Som att leta reda på förtält till husvagnen. Och bland annat skriva kontrakt på ny campingtomt för det kommande året. Inga konstigheter,  som nån semikänd båtbartender ofta tycks säga.

Efter dessa äventyr kopplar jag min gamle trotjänare för eftermiddagspromenaden. Han är ju trots allt åtta år, börjar bli vit om nosen och linkar lite då och då. Om man räknar om människoår till hundår har han gått i ålderspension nyligen. Men han är söt, det lilla luddet. Min kompis. Ossebossepillifjonken bobben! *barnslig röst*

När vi nästan kommit tillbaka går vi ikapp en kvinna med barn och hund. Jag stannar upp så de får lite försprång, mitt ludd är ju trots allt en alfahanne som pissat in dessa rundor i snart sju år. Från linkande vitnos till borstig styvsvans på två sekunder, jag kan det allt för väl. Och med sina 43 kilo och 72 cm i mankhöjd är han en ganska övertygande tupp.

Människorna med hund rundar en krök och vi knallar vidare efter. Kommer runt krök och kvinnan har vänt och går emot oss. Så fort hon ser det tar hon ett stadigt tag i kopplet på sin hund – en ”köttkäft” som jag brukar kalla dem och drar in hunden mellan en huskropp och ett cykelhus samtidigt som hon bannar hunden och hunden ylar av smärta eller rädsla.

Barnet är en liten fet tjej på sex sju år. Hon tittar på oss och säger:   ”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

Jag säger: ”Det kan du ju drömma om”. För nu är det såhär nämligen – jag går hellre mellan och avstyr slagsmål om jag så får uppsöka vård akut efteråt, hellre än att åka till veterinären. Jag har slagits med hundar förr och är beredd att göra det igen. Men det säger jag ju naturligtvis inte till den där feta lilla tjejen.

Vad jag däremot gör är att koka av ilska. Var får ett barn något sådant ifrån? Jo äldre syskon och eller föräldrar. Vilket visar vilken/vilka olämpliga hundägare de är. Jag har inget emot pitbulls eller amstaffs eller pudlar. Fostra en hund rätt så är sannolikheten astronomiskt liten att den går till dödlig attack. Det gäller både mot människor och alla de andra  slags djur som finns i vår herres hage.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Ännu en spya

Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Det beror inte på brist på ämnen eller lust. Det beror mest på att jag hade skrivit samma gråa skit jag skrivit så många gånger den senaste tiden, eller, sedan jag började blogga. Min blogg har varit min spyhink och oj vad jag har spytt och ulkat. Inte så attraktivt, oavsett vad man som bloggsurfare letar efter. Det är vad jag tror.

Nåväl, här är jag igen. Full av skit att spruta övr alla eventuella läsare. Galla och spyor i alla dess kulörer. Jag ä’r allt annat än nöjd över det samhälle jag lever i och de människor jag delar det med. Fy fan! Är ni lika dumma i huvudet som ni framstår som? Samma IQ som eran sammanlagda skostorlek? 2X 45 blir 90. Nätt och jämnt nog att gå och tugga tuggummi samtidigt utan att ramla omkull och hamna i självsvängning. Jävla höns!

Bitter?Jag? Nä! Förvånad? Inte särskilt. Ju mer befolkniningen ökar, ju fler stolpskott. Säker matematik, även för en som inte var särskilt bra på matematik. Använd kondom! Gummikolastång må vara osexigt men resultatet skulle gynna så många så fundera på det. Mer än en gång. Snälla!?

Det finns människor jag uppriktigt tycker om. Ni vet vilka ni är. Jag bryr mig om er och det bör ni märka. Ärligt. Er jag föraktar bör märka detsamma. Trots att ni tycks vara tröga, som om ni har kylskåpskall sirap i skallen istälet för hjärna,  men jag är inte övertygad. Tyvärr. Dessbättre är jag i allafall övertygade i mitt ogillande då vi möts. Även om det inte går fram. Stackars satar. Jag vill inte skrämmas. Jag är bara tydlig.

Min tid i detta bostadsområde är tidsbegränsad. Var jag tar vägen äru ännu höljt i dunkel. Blir det inte som jag tänkt mig hamnar mitt bohag i förråd och jag flyttar in i husvagn, så mycket tycker illa om att dela boplats med er. Nu tror jag inte att ni som skiter i min brevlåda läser detta. Men om någon i er bekantskapskrets gör det kan jag bara uppmana dem att sluta stryka er medhårs för era svårigheter i livet och de besvär ni finner i det ”vanliga” livet. Ni hör inte hemma här. Höns!

Nä nu skiter jag i det här. Vältra er i eran skit och rapa era besvär. Spy ut er misär och beklaga er över eran omvärlds misstroende. Den äro berättigad. Slaska runt i er strävan att bli ”allmänt erkända”. Ni har redan skitigt det blå skåpet fullt. Bara saftskallar och plattnackar förlåter er och låter sig bli rånade och bedragna igen. Sedan flyttar ni vidare och kör samma skit igen. Jag har varit med tillräcklickt länge för att se mönsret. Och de sociala gullar vidare. Det är för djävla patetiskt!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

BLOOD ALCOHOL!!!

Jomenvisst!

Söndag före veckan som innehåller Julafton. Tänkt mig att repa av alla julklappsinköp imorrn. På ungefär två timmar. Sedan tankar och tvättar jag bilen och åker hem igen. När julaftonsnödvändigheterna är överstökade packar jag för ett par dagars boende i husvagnen. För mig och min raketrädde hund.

Tänk, jag längtar redan. Lugnet. Det tempo själen saktar in till. Ett tempo som tillåter mig att som varelse faktiskt excistera i någon form av tillfredställelse. Vilket är unikt för mig då jag ständigt mår pytonorm annars. Jävla stöksamhälle. Allt är tillåtet. Eller ses bort ifrån.

Jag tänker bl.a annat att barn skjuter pyrotekniska projektiler på poliser och Räddningstjänsten i Rosengård, Malmö. Eller huliganer som ödelägger idrottsanläggningar i STHLM. Eller svartsjuka narkomaner som knivar andra män på min hemort. Det tycks som om samhället som de flesta vill se det sakta upplöses. Det blir inte människan som genom miljöförstöring förgör sin egen ras. Nej, det blir människan som förgör människan långt innan vi blir blöta upp till knäna av stigande havsvatten.

När de som är satta att se till att dumskallarna håller sig på mattan tittar bort eller gömmer sig och gör det till en vana ligger alla vi övriga illa till. Jag skulle vilja se den maktmänniska som vågar att leva en Svenssons liv i förorten. Eller en likadan leva ett Achmedliv. Inte som ett studiebesök med livvakter och tight schema, fika på ett seniorboeende, äta skollunch på en högstadieskola för att avsluta det hela med ett besök hos en förhållandevis framgångsrik nysvensk entreprenör.

Nej, av med slips och kavaj. In i en betongkvart utan skyddsnät. Ensam med några tjugor i lädret och tokiga grannar. Fyllon och knarkare. Psykbryt som lullar runt och bär sig åt. Människor som sabbar och förstör, bryter sig in och stjäl. Slagsmål, gräl och BLOOD ALCOHOL! Lev i detta. Lev som en god medborgare i detta. Lev på t.ex en sjukpension. Jag tror inte du klarar en vecka. Än mindre ett helt liv.

Men glöm aldrig bort att så här lever väldigt många fina och goda människor. För att de har inget annat alternativ. Och bland alla dessa trasiga excistenser av psykbryt, alkisar och knarkare, finns det också fina och och goda människor. Människor som aldrig riktigt fick chansen att visa det eller som föll mellan era förgyllda stolar, silvriga samhällsnät med stora maskor i. De ville och försökte men fick aldrig riktigt chansen.

Och nu när det är helgen då vi ska tänka på varandra. Vara givmilda och lyckliga. Ja då sitter det ensamma människor i skitkvartar och gråter i sin ensamhet. Som super och slår i ren panik. BLOOD ALCOHOL! Ni vet inte vad utanförskap är. Och viljan att ta reda på det är obefintlig. Så vi som ser, ser samhället sakta gå under vare sig det finns stadsjeepar eller inte. Men ni tittar bort. Och mellan betonghusen hörs ropen BLOOD ALCOHOL!!!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Stressen

Ja det är ju ett jävla besvär. En relativt ny bil med en en massa elektronik i. Och något slags elektronikspöke i systemet. Idag skulle jag iväg på lite nödvändigheter. Men bilen ville inte starta. Det har hänt förut och då lämnade jag in bilen på märkesverkstad. De fann inget fel. Och så blev det fel igen.

Det brukar heta att en gång är ingen gång, två gånger är en gonggong. Nå. Gonggongen har ljudit. Är ansluten till Motormännen. Har man två tillfällen då man behöver hjälp kostar det i princip gratis. Detta var tredje gången. Ingen av mina få kamratater/polare hade tid att hjälpa mig idag/kväll med starthjälp.

Så jag fick ringa Assistansekåren. Det kostar 1500:-. Kul!  Not. Med starthjälp hoppade den Finska Raggarbilen igång på första försöket. Gnistan kostade 1500:- . Öhmmmm … !!! Körde in till närmsta mack och köpte ett batteri, nytt. 1.151:- Gnulp! Lägg därtill Kårens uttryckning á 1500:- = 2751:-. Detta för fel jag redan sökt hjälp hos min lokale Fordhandlare.

Dessutom hörde jag det missljud jag ursprungligen sökte hjälp för. Som ej är avhjälpt. Det de gjorde var att kolla eventuella tvåor och åtgärda dessa samt ovanstående. Summa ca: 13,000:-.  Så missljud ej avhjälpt och ej heller startstrul. Va fan ska man med märkesverskstäder till. Dags att kalla in Robban A & co. TV3-Insider.

Det är ju för jävla hopplöst. Jag är så enormt behövande av fungerande bil och så ömkligt svag av s.k.  hjälpande ”polare”. Jag har helt enkelt distanserat mig från s.k.   ”polare”   då de tycks kosta mer än vad de smakar. Ånyo ett slags Moment 22. Grattis eremiten!

Jaha, vad gör man nu då, en vecka före Julhelvetet!? Inte en klapp inhandlad. Panik  runt knuten. Jag skulle helst slippa det här, men hur förklarar man det för syskonbarn? Hur förklarar man psykisk ohälsa för en sjuåring? Jag vet vad jag tror din mor (min syster) tror du önskar dig i Julklapp. Men jag vet inte var jag köper den eller om du gillar den och så ska ytterligare tre syskonbarn, och kanske fyra vuxna samt ytterligare två vuxna ha något, åtminstonde reprensativt, i Julklapp. Kaos! Vi skulle ju skita i klappar till varandra? Fast tydligen inte.

Jag får ut 9800:- / mån. Det räcker knappt till för det allra nödvändigaste. Det räcker inte, kort sagt. Och nu har hyran gått upp. Detta är inte förenligt med min dystra verklighet, en verklighet NI inte tycks ha i åminne. Och det är sorgeligt. Varenda år.

Fan! Jag hatar Jul!

Hasta luego you low ridin´  punks!

/grandebarda

Knivman hotar pensionär i elljusspår

Vaknar för tidigt som vanligt, efter bara fem timmars sömn. Sover oroligt eller inte alls fram till tio i elva. Går upp och gör det jag brukar göra.

I skogen med hunden. Kommunalt skött elljusspår. Sköts inte alls. Muttrar lite för mig själv om dessa tråkiga spår mopedister, crossåkare och fyrhjulingsförare lämnar efter sig. Djupa diken fyllda med svart vatten. Klafs klafs.

Kommer runt och är på tillbakaväg när en ung man med ett barn på tanken till en hemmabyggd moppecross kommer farande. Ingen bär hjälm. Med handsignal och kroppsspråk får jag honom att stanna. Först försöker jag lugnt förklara att spåret inte är till för motorfordon.

Killen är väl förbi moppeåldern. Barnet på tanken kanske är hans son. Killens attityd är dock allt annat än mogen. Jag tänder till. Han frågar om spåret är mitt. Jag svarar ja. Som skattebetalare. Då påstår han att han också är det och därmed har rätt till att förstöra ett redan dåligt spår.

Han åker från platsen, klappar, med ett hånflin, på ett knivskaft som sticker ut ur en väska han har på ryggen. Jag går vidare, kokar av ilska. Kommer hemåt och ser att killen åker ett varv till i spåret med moppen och lillgrabben. Inte den lämpligaste av barnvakter eller om han är en ung förälder.

Hund har matvägrat i tjugofyra timmar. Nå, jag ska in till stan för att köpa hundmat. Några portioner har han iallafall fått i sig sedan jag fick nödhandla konsumfoder. Kör in till stan, kliver in i butiken och känner inte igen mig. En kvinna jag aldrig sett kommer fram och frågar om jag vill ha hjälp.

Ja var har ni (hundfodrets namn)? Det saluför vi inte. Jag blir förvirrad. Ombyggt, nytt folk, inte mitt foder. Men jag ska hämta Stefan, han vet. Stefan? Sedan visar det sig att butiken bytt ägare, utseende och sortiment. Sist jag var där var bara för drygt en månad sedan. Inte ett ord. Jaja.

Ringer min, nä, hundens, veterinär. För här står jag bland en massa nya flådiga hundmatsmärken. Får svar och tips och butiken har fodret och det är inte dyrare än det jag tidigare gett hunden. Hoppas det smakar. Åker sedan till storköp och storhandlar. Det är meningen att jag ska lämna in bilen på verkstad imorrn. Hur länge jag blir utan vet jag inte. Så jag handlar på mig frukt och bröd och mjölk och kaffe. Bl.a. Far hem.

Lagar mat. Det blir mycket falukorv i utanförskapets förförorter herr Reinfeldt. Det mättar hursomhelst. När jag sitter och äter börjar grannjäveln att borra. Jag får nästan hunden i knät. Han blir skitstressad av oljudet. Äter klart, diskar, går ut med hund igen.

Kommer in, bökar i matsäcken i tunnan efter det jag läst på om doseringen till hund på 40kg+. Häller upp och serverar och hund äter glupskt. Bra. Vilar en halvtimme framför tv´n. Tar sedan en dusch. När jag är klar och öppnar dörren far hunden i i badrummet som skjuten ur en kanon. Jaha, grannjäveln är i gång och borrar igen.

Folk bankar i väggarna, slår i dörrarna och sticker ut huvuden, skriker: Häll käft och Lägg av! Jag klappar händerna. Samt överväger att packa och dra upp till husvagnen. Fast det inte är riktigt klart att bo i den än. Så kommer jag på att bilen ska in på verkstad imorrn, jag måste ordna med skjuts. Fan!

Där är jag nu. Ännu en dag som inte bjöd på något nämnvärt solsken i någon form. Dyker knivynglingen upp och muckar dräper jag den lilla råttan.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Upprop inför helgerna som komma skall – Pyroteknikhelvetet

Det återkommer varje år. Galor och tillställningar runt jul för att hjälpa Sveriges hemslösa/bostadslösa/uteliggare och papperslösa. Efter en skummning på ovan nämnda ord – hemlösa o.s.v. framkommer det att det endast i Sverige finns ca: 900 organisationer som ska hjälpa dessa människor. Mycket kritik men få lovord. Hursomhelst.

När det nu närmar sig Jul & Nyår, vinter och kyla, är det väl nära till hjärtat att göra något gott för alla dessa som ej har tak över huvudet och som i sanning lever i ett utanförskap som riksdag och regering inte har en realistisk plan/paketlösning för? Kan du gå förbi en stackare som kanske nästa morgon har fryst ihäl?

Jag har ett förslag.

Om du, som varje år köper fyrverkerier och pyroteknitk till dig och dina barn, väljer att skänka hälften av dina utlägg och konsumtion till en eller flera av de ca: 900 organisationer i Svergie i år till dessa stackars människor utan eget hem och bostad, gör du inte bara en enorm insats för dessa människor.

Nej, du besparar en massa krigsflyktingar som sökt frid och frihet i vårat krigsbefriade land trauma. Du besparar en hel massa människor och deras husdjur ett ständigt återkommande elände, som i många områden kan vara i både tre till fem veckors inferno av ångest och rädsla. Du kan göra skillnad för så många tusentals människor så du borde känna dig stolt. Trots de som skiter i liknande upprop.

Vi kan fira våra vinterhögtider med lasershower och körsång, ljusspel och konserter. Det måste inte nödvändigtvis smälla som om vårat samhälle vore under krigsattack. Det drabbar fler än det glädjer. Det vet de flesta.  Men protesterna kommer oftast efter helgerna från kommunpolitiker som själv drabbats.

Barn spränger av sig händer, armar, ansikten. Bränder uppstår. Samhällskostnader tillkommer som i slutänden tillkommer skattebetalarna. Folk till och med dör. Lagen likställer langning av pyroteknik till underåriga med lagning av alkohol. Socialstyrelsen tillåter anonym anmälan av vuxnas langning till underåriga på samma sätt som langning av alkohol.

Dra ned på smällarna, häxvisslorna och fyrverkeriet. Skona skadade människor och våra kära husdjur. Ge en slant till de hemlösa och puffa för körsång och laser/ljusshower (utan ljudeffekter) och vi får alla ett bättre och sundare och framför allt ett trevligare nytt år.

Tycker du mitt resonemang är värt vidare diskussioner och samhällsförändringar, kopiera och vidarebefodra gärna. Jag vill understryka, jag har inget emot en sprakande nyårshyllning. Jag vill bara slippa allt okynnesoväsen som kommer (både före) och efter nyårsfirandet. Det fyller ingen funktion.

M.V.H. /grandebarda med raketrädd hund

Som man vill

Nä man kan väl göra lite som man vill. Dricka glögg på midsommar och stoppa julklappar i foppatofflor. Äh! Nu tappade jag tråden. Dessa korkade liknelser. De ploppar ur mig som smultron på ett grässtrå. Få fattar dem och ingen skrattar. Men det är som jag säger nuförtiden, jag är hellre fruktad än nonchalerad. Varför finns Peter Jihde?

Varje kväll strax nyss går jag ett varv med mitt ludd. Vi passerar ett dagis på vägen. Ikväll hade ett ungt par tyckt att den stängslade lekplatsen var en utmärkt rastplats för deras hund. Men jag kunde inte hålla käften. Stängslet ska hålla barnen inne och allt annat ute. Så när snubben säger, vi vet att det inte är en hundrastgård utbrister jag: -Grattis! Då var inte heller dina föräldrar syskon. Sen går jag elakt skrockandes som den avskyvärde man jag är.

Som nyinflyttad här försökte jag få hyresvärden att anlägga en hundrastplats. Det ville dom inte. Sedan försökte jag med kommunen. Dom ville inte. Sen ville jag inte försöka länge och sedan dess går jag med min hund kopplad. Men man kan ju göra lite som man vill. Dricka Sangria på julafton och hänga foppatofflor i granen. De finns ju i alla regnbågens färger så då blir det ju politiskt korrekt också. Såvida man inte tillbedjer Göran Hägglund förstås.

Nä man kan göra lite som man vill. Det spelar väl ingen roll. Jag är inte bitter. Robert Gustafsson är jävligt rolig han. Sidospår utan grogg. För nu är det knapert i kabyssen. Kranvatten och knäckebröd fram till nästa pension. Här sitter jag helt nykter en fredagskväll och bloggar nonsens. Och inte har jag vett att skämmas heller.

Man kan ju göra lite som man vill.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Åter bland saftskallarna

Vid ett tidigare bloggtillfälle och i samband med en elak förkylning drog jag en parallell till en reklamfilm. Den har visats på tv i flera år. Då i reklamfinansierade kanaler förstås. Och dum som jag är gjorde jag ingen källhänvisning. Jag tänkte på den filmsnutten med en karl som snörvlar över en skål ångande vätska, med handduk över huvudet som säger nåt i stil med: ”… och ni tjejer snackar om att föda barn. Ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld.” Vips skvalpade det in en fotbollsmorsa. Började orera så müslin hon antagligen tuggade på sprutade som sågspån ur en flismaskin som löpt amok. Jag fick ducka under de våldsamt svängande gäddhängen för att inte bli knockad. Och jag fick veta att föda barn, det är minsann som att skita ur sig en hörnsoffa. Ok ok, alla kollar inte på tv, jag fattar. Och även om de gör det kanske det bara är klossgråa SVT, Samhall i ljud och bild. (Nu får jag väl skit för den jämförelsen) Som inte har reklam. I programmen dårå. För sponsrade kan de vara. Nå.

Nu har jag inte upplevt mina senaste fjorton dagar som en kavalkad i framskitna hörnsoffor. Då hade jag behövt Globen för mig självt nämligen. Men att man kan bli uttorkad av rikligt med snor och slem, det hade jag inte en aning om. Jag måste ha snutit upp en tre fyrahundra meter skithuspapper. Vilket resulterat i att jag är alldeles rödfnasig runt näbben. Men det kan jag lindra med Lypsyl. Problemet är att brillorna gärna halkar av näbben och fastnar i mustachen, eller ”snorbromsen” som vi säger på firman. Sedan är det bara att vackla till muggen och putsa upp tv-rutorna tills nästa gång jag nyser eller snyter mig.

Jo det är livat med ohälsa. Ett givet samtalsämne. Om man hade någon att snacka med. Det underlättar. Jag snackar med jycken. Han säger aldrig emot. En väldigt sympatisk hund, den där. Men ut ska han. Oavsett om husse står med ena förtiofemman i graven, en näsa som skulle få Rudolf att göra tyst sorti och med sovtofsar i skägget och röda ögon. Tro inte att jag inte har sett er. Ni som glor. Och tror jag är full. Det har jag inte varit. Hade jag varit det hade jag inte brytt mig. Äsch! Jag bryr mig inte nu heller men det var väldigt skönt att skriva så.

Det bästa av allt. Nu börjar jag känna mig åter bland er alla andra saftskallar. Imorrn får jag pension och då ska jag köpa mig ett flak malt. Kanske en liten pava JD. Man kan ju bli ormbiten. Bästa att köpa sig en orm också, när jag ändå är i farten. Just det ja. En bra sak med vinterhalvåret, det är myggfritt.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Alla dessa trafikhöns

Jag tar bilen. Ska in till stan en sväng för att handla det nödvändigaste. Hinner inte långt. Nedför backen, förbi kyrkan och kyrkogården på högersidan. Ser i backspegeln att jag blir ikappkörd. Det är 50-väg. Vardag. Eftermiddag. En bit ned kommer jag in i en 30-zon. Dagis, övergångsställe, tättbebyggt. Hyreskåkar till vänster, villor till höger samt ett dagis.

Bilen i backspegeln väljer att köra om vid övergångsstället i 30-zonen vid dagiset. Va fan! När jag kommer ned till vägbytet, svänga vänster eller höger skiljt med en refug möter jag en kärring i en Seatbuss som skarvar på fel sida om refugen och nästa frontar mig. Hur djävla lata och dumma är folk egentligen?

Rätt vad det är har de ett barn, dött eller dödligt skadat, som kylarprydnad. Då är det så dags att klura ut varför det var så bråttom eller tidsvinnande att bryta mot de allra enklaste av trafikregler.

Var står trafikpolisen? På motorvägar och plockar av bilister på stålar och styrlappar där inga fot, barn eller mopedister färdas. Visst, hög fart dödar. Men prioriteringarna talar sitt tydliga språk. När farbror blå väljer den enklaste lösningen gör alla andra det också.

Den dag det sitter en snutunge i grillen på en stressad idiotförare som kör om i dubbla hastigheten vid ett dagis, då djävlar. Innan dess … nada.

Samhället vi nu lever i är en väldigt angripen kropp med svår, möjligen obotbar cancer i. Men få eller ingen tycks bry sig. Och gör man nåt, civilt, då djävlar får man på skallen. Nä, skål gott folk! Jag går och välter lite träd i skogen för att dämpa min ilska. Men jag ser efter så ingen står i vägen först.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Kontroversiella konstateranden

Då ska vi se … måndag. Jaha ja. Lite veckovill är jag, det skall erkännas. Inte blev jag mindre förvirrad när TV4-Stockholms lokalankare för dagen önskade trevlig helg i samband med avslutningen av den sändningen. Och Cnark Olofsson har torskat igen, vilken juvel!

Stackars Våldtäkst-Anders är två Anders. Det har Leif kommit fram till. Silbersky. Anders har nog mulat och våldtäktat fler. Det tror jag. Hur gör man med en sådan människa? I begreppet Kriminalvård får man ju ta bort ordet Vård och ersätta det med förvaring. Att avveckla psykvården var nog inte det mest begåvade politikerbeslutet. Det har dödat fler oskyldiga än kärnkraften så långt. Inte ens stadsministrar och utrikesministrar går fria. För att inte tala om våra ungdomar som inte kan sluta sparka folk i ansiktet, även när de ligger livlösa på backen.

Ett visst mått av barnaga borde införas igen. Behovsprövas som det nu är förslaget om EU-moppe, föräldra och hundkörkort. Att höra föräldrar ”förhandla” med sina små telningar ger mig kalla kårar. Begreppet auktoritet klär skott för spott och spe. Jag säger inte att det var bättre förr. Men vad jag minns hade iallafall jag respekt för de flesta äldre. Och gjorde jag något dumt, blev tagen i örat och hemledd, nog tänkte jag mig för efter det.

Jag undrar lite över vår nuvarande regerings ständiga tjat om att utanförskapet. De har ju missat några grupper radikalt. Jag tillhör en. Och jag röstade på M för att jag tror på individens rätt att skapa sin egen lycka. Som det är sagt: Var och en blir sin egen lyckas smed. Saknar man smedja, eller som i mitt fall hälsan, då ska man väl ändå inte bli ekonomiskt straffad för en medfödd sjukdom som reumatism. Den hade jag gärna sluppit.

Men nu är det som det är. Pensionen sjönk vid årsskiftet samtidigt som hyra och matpriser stiger. Det blir mycket vita bönor, ägg och falukorv. Och jag som ska tänka på vad jag käkar på grund av typ 2 diabetes. Grönsaker är dyrare än vad folk kan tänka sig i ett enmanshushåll. Jag hatar att slänga mat men att hålla sig med färska grönsaker är en utopi. Det blir fryst och på burk och frukt. Men fyra äpplen går på 20 bagis. En limpa sockerfritt bröd på 700 g. går på 25:-. Reinfeldt! Jag är utanför! Hilfe!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

P.S. Det finns dock nåt jag funnit behagligt, nämligen DETTA. D.S