Pitbull

”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

08:15 – Spika spika borra borra … Suck. Jag som hade tänkt ta sovmorgon. Klockradion står ställd på 11:00. Nå, jag vacklar upp och misshandlar en asiat (slår en gul – pissar helt enkelt, ha ha ha) varefter jag vinglar ut och öppnar balkongdörren. Där nere utanför nästa port står en firmabil. Då är det väl nåt jobb som ska göras i kåken. Stapplar tillbaks till bingen och får tio minuter där, tjugo minuter där fram till just elva. Kliver upp tröttare än vad jag var när jag gick och lade mig.

Ägnar dagen åt diverse övningar som att låna böcker. Som att leta reda på förtält till husvagnen. Och bland annat skriva kontrakt på ny campingtomt för det kommande året. Inga konstigheter,  som nån semikänd båtbartender ofta tycks säga.

Efter dessa äventyr kopplar jag min gamle trotjänare för eftermiddagspromenaden. Han är ju trots allt åtta år, börjar bli vit om nosen och linkar lite då och då. Om man räknar om människoår till hundår har han gått i ålderspension nyligen. Men han är söt, det lilla luddet. Min kompis. Ossebossepillifjonken bobben! *barnslig röst*

När vi nästan kommit tillbaka går vi ikapp en kvinna med barn och hund. Jag stannar upp så de får lite försprång, mitt ludd är ju trots allt en alfahanne som pissat in dessa rundor i snart sju år. Från linkande vitnos till borstig styvsvans på två sekunder, jag kan det allt för väl. Och med sina 43 kilo och 72 cm i mankhöjd är han en ganska övertygande tupp.

Människorna med hund rundar en krök och vi knallar vidare efter. Kommer runt krök och kvinnan har vänt och går emot oss. Så fort hon ser det tar hon ett stadigt tag i kopplet på sin hund – en ”köttkäft” som jag brukar kalla dem och drar in hunden mellan en huskropp och ett cykelhus samtidigt som hon bannar hunden och hunden ylar av smärta eller rädsla.

Barnet är en liten fet tjej på sex sju år. Hon tittar på oss och säger:   ”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

Jag säger: ”Det kan du ju drömma om”. För nu är det såhär nämligen – jag går hellre mellan och avstyr slagsmål om jag så får uppsöka vård akut efteråt, hellre än att åka till veterinären. Jag har slagits med hundar förr och är beredd att göra det igen. Men det säger jag ju naturligtvis inte till den där feta lilla tjejen.

Vad jag däremot gör är att koka av ilska. Var får ett barn något sådant ifrån? Jo äldre syskon och eller föräldrar. Vilket visar vilken/vilka olämpliga hundägare de är. Jag har inget emot pitbulls eller amstaffs eller pudlar. Fostra en hund rätt så är sannolikheten astronomiskt liten att den går till dödlig attack. Det gäller både mot människor och alla de andra  slags djur som finns i vår herres hage.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Farväl i förskott

Så har jag fått höra att ytterligare en av alla gamla banditer jag tidigare umgåtts med ligger för döden. Endast dryga femtio år ung.  Men sondmatning och syrgas. Det handlar om månader.

För tio år sedan eller mer satt vi i stadens parker och krökade och rökte brass. Han var alltid välklädd, klippt och rakad och på ett gott humör. Klipsk kille. Vaken och på banan men ändå alltid lätt dosad på kröken och eller med brass. Trevlig, välverserad och lugn. Och snygg, om en heterokille kan säga så.

Nu ligger han med sondmatning och syrgas och väntar på den sista dagen i sitt liv vilken bör inträffa inom kort. Ett slöseri med mänsklig intelligens. Men så är det så ofta har jag märkt. Sveper man ihop alla missbrukare och udda existencer och gör ett genomslag på IQ är summan av snillen påfallande hög.

De fick inte plats i den grå klossmodellen Sveriges gamla socialdemokratiska styre stenhårt drev. Ett utanförskap som kostat Sverige mer än vad som kan räknas i kronor och ören. Från min horisont och med de erfarenheter jag har är Sverige snart fattigare av ytterligare en resurs i samhällskunskap.

Han är inte död än. Men prognosen är tydligen entydig. Månader, max. Han är dryga femtio. Jag är dryga fyrtio. Det pratas idag om förlorade generationer. Men de är fortfarande vid liv. Och ingen tycks vill kännas vid de generationer av fritänkare och rebeller vi haft såvida de inte gjorde sig kända. Alla de okända dör ifrån och få tycks kännas vid dessa individer.

Tack för all visdom och sköna stunder, Stins. Trots du ännu inte lämnat denna jord. Kan jag kommer jag att lägga en kvarting i din kista den dagen det blir aktuellt.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Ånger

”Där ändrade jag mig. Den första meningen i detta blogginlägg. Eftersom jag har en förmåga att rapa ur mig samma skit gång efter gång. Låt se, något positivt. Man vill ju liksom bara vara glad.”

¤ Jag har städat min kabyss idag. Det var ju bra att jag lyckades mobilisera den ork det krävde. Dessutom är det ju trevligt när det är nystädat.

¤ Ja just det, hundens päls är ordentligt genomborstad. Det uppskattar han säkert. Och fästinghalsband har han fått, min lilla loppsäck.

¤ Så är det smygpremiär imorrn för speedwaysäsongen. Det ser jag fram emot. Gäller bara att pälsa på sig, men det är ju inget märkvärdigt med det.

¤ Visst ja! Maj månad för min campingplats är betald. Det var det första jag la ut pensionen på när den kom denna månad. Då vet jag att jag har min lilla rullande kabyss att smyga in i när samhället känns mindre trevligt.

¤ Imorrn börjar Hells Kitchen, ny säsong. Jag ser inte på matlagningsprogram men det anser jag väl att Chef Ramsey gör i andra program. Hells Kitchen är något annat. Något jag verkligen lärt mig att uppskatta. Det ska bli kul.

¤ Det ska visst bli varmare framåt helgen. Man tackar!

Ja det var väl det hela för nu.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Karusellen

En förtvivlad och förrvirrad man försökte förklara sitt predikament. Dessvärre talade han för döva öron. Världen snurrade på för fort. De han räckte ut en hand till hann inte. Såg inte. Kunde inte. Ville inte. Orkade inte. Pressen var för stor. Det fanns inte utrymme för förtvivlade förvirrade män i medelåldern.

Mannen ville inte ligga någon till last. Han ville inte ta plats. Allt han ville var att någon, vem som helst, skulle kunna offra några minuter av sin tid. Lyssna på mannens frågor och i bästa fall peka åt rätt håll. Men det blev inget med det. Världen och dess människor var som en karusell i hyperfart och mannen stod vid sidan av, på fast mark.

Iallafall var det så han upplevde det, där han stod och svajade på ett gungfly i ett träsk fyllt av kall gyttja. En hungrig gyttja villig att svälja en förtvivlad och förvirrad man på ett ögonblick, utan att rapa efteråt. Mannen stod där, svajandes, såg karusellen, såg det liv han aldrig lyckades platsa i snurra allt fortare. Mannen var tom på ord. Tom på handling.

Känslor. Själsliv. Behov. Önskan. Mod. Hat. Tomt.

Förtvivlad och förvirrad.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

5 dödshot på under 10 minuter

-Där är ju idioten! Ska jag dunka han. Ska jag sprätta han. (Jag hade just gått ut med hunden igår kväll vid 22-tiden. Ett par i 30-45-årsåldern vacklar trettio meter framför mig, karln träter på kvinnan innan han vrålar det jag skrev nyss.)

Vad jag vet har jag varken sagt eller gjort något för att göra någon annan medmänniska så upprörd. Jag håller masken och avståndet. Jag har ju trots allt min hund med mig. Samtidigt som jag är proppmätt och lagom trött. Dessutom är jag i princip nykter vilket dämpar mitt aggressiva sinnelag. Hade jag varit ensam och lite full hade jag gapat tillbaks. Något i stil med: ” Gapstararna häckar tidigt i år!” … eller något liknande.

Karlen förtsätter, vilt hejdad av kvinnan i sällskapet. Hon vrålar – ”Fel snubbe, håll käften!” -”Nu går vi …!” O.s.v. Han vrålar vidare. ”-Jag kan dunka honom, jag sprättar honom, jag dränker han. Jag tar en planka och slår han … ” Jag stryper han, jag … Håll käften!!! vrålar kvinnan. Jag bara knallar vidare. Bakom dem, på en trettio meters avstånd.

Jag vet att med min kroppstyngd, min judobakgrund och mitt nyktra sinne samt min inneboende vrede inte kommer att ha svårt att sätta denna fulla gapstare ur stridbart skick inom tio sekunder. Men jag har hunden med mig. Vill inte riskera att han ska hamna i kläm, och det har varit en lugn och skön kväll så långt. Så jag avvaktar.

Till min förvåning kliver de bägge in i en bil efter ett tag och kör iväg. Kvinnan kör. Men hon kan fan inte vara nykter. Ja, livet på landet i ett ”white trash”-område. Underbart!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Fem dödshot på tio minuter

-Där är ju idioten! Ska jag dunka han. Ska jag sprätta han. (Jag hade just gått ut med hunden igår kväll vid 22-tiden. Ett par i 30-45-årsåldern vacklar trettio meter framför mig, karln träter på kvinnan innan han vrålar det jag skrev nyss.)

Vad jag vet har jag varken sagt eller gjort något för att göra någon annan medmänniska så upprörd. Jag håller masken och avståndet. Jag har ju trots allt min hund med mig. Samtidigt som jag är proppmätt och lagom trött. Dessutom är jag i princip nykter vilket dämpar mitt aggressiva sinnelag. Hade jag varit ensam och lite full hade jag gapat tillbaks. Något i stil med: ” Gapstararna häckar tidigt i år!” … eller något liknande.

Karlen förtsätter, vilt hejdad av kvinnan i sällskapet. Hon vrålar – ”Fel snubbe, håll käften!” -”Nu går vi …!” O.s.v. Han vrålar vidare. ”-Jag kan dunka honom, jag sprättar honom, jag dränker han. Jag tar en planka och slår han … ” Jag stryper han, jag … Håll käften!!! vrålar kvinnan. Jag bara knallar vidare. Bakom dem, på en trettio meters avstånd.

Jag vet att med min kroppstyngd, min judobakgrund och mitt nyktra sinne samt min inneboende vrede inte kommer att ha svårt att sätta denna fulla gapstare ur stridbart skick inom tio sekunder. Men jag har hunden med mig. Vill inte riskera att han ska hamna i kläm, och det har varit en lugn och skön kväll så långt. Så jag avvaktar.

Till min förvåning kliver de bägge in i en bil efter ett tag och kör iväg. Kvinnan kör. Men hon kan fan inte vara nykter. Ja, livet på landet i ett ”white trash”-område. Underbart!

Hasta luego you low ridin´  punks!

/grandebarda