En älskvärd äldre man stiger in på ett café. Han hänger av sig sin beigefärgade ytterrock och sin skotksrutiga keps i entreén. Med ett försynt leende banar han sig fram till sitt stambord. Leila skrider fram med ett varmt leende, med menyen i sin omformsgivna barms slutna omfamning. Hon vet redan att Eugene Ericson kommer att beställa dagens samt en gammeldansk till. Men gamla vanor sitter i.
Utgången är given. Den äldre älskvärde äldre mannen gör som han brukar. Som varje dag. Och som varje dag ger han den som serverar 25% i dricks på slutsumman, fast han inte behöver. Suset, bullret och slammret i cafeét är konstant. Dofterna är densamme. Klientelet varierar trots vissa stammisar, som Eugene. Efter en dryg timme vid sitt stambord reser sig den äldre mannen med vissa besvär och lämnar etablissemanget. Innan han öppnar den tunga dörren med en vidhäftad plingande klocka lyfter han på sin keps. Som vanligt. Den personal som ser detta vinkar vänligt till avsked.
Eugene Ericson går med styva prövande steg. Sedan stroke nummer två och efter rehabilitering har det varit allt mer prövande att ens gå de få steg till färdtjänstbussen. Men han anser sig ändå lyckligt lottad då andra strokepatienter helt har förlorat förmågan att både gå och tala. Ingen vet det men Eugene Ericson är endast förtiofyra år gammal, eller ung, om man vill. Han ser ut som en pigg åttioåring. Det är en illusion han gärna låter bibehållas. Han har nämligen en hemlig agenda.
Fortsättning följer …
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
