Räkneövning

Detta eviga manglande … Vill viljan kan inte kroppen. Kan kroppen vill inte viljan för orken är slut. Vill kroppen vill inte viljan för det behöver dammsugas. Eller annat. En bra vecka städas kabyssen, kroppen får sin motion och sinnet drabbas inte av härdsmälta. Så sällan det sammanfaller.

Ja ja. Så är det väl för fler än mig, kan jag tänka. Men inte mycket till tröst. Man står sig själv närmast, så är det.

Hur tänker folk? Fick en lapp i lådan förra veckan. Arbeten skall ske i kåken vecka 8/9. Ok. Bra, tack! Men … Den åttonde veckan år -09 torde inträffa fr.om imorrn, den 21/2. Men så är det inte. Den åttonde veckan inträffar efter sju veckor in i det nya året. Som igår. Kan folk inte grundläggande matematik?

Nästa vecka kommer hund och jag att bo i husvagnen. Det går fan inte att bo i en kåk där det borras från 08:00-16:00. Jycken får psykbryt. Själv blir jag väckt efter fem timmars sömn, det går inte. Så jag hoppas på milda dagar en och en halv vecka från söndag kväll och framåt. Men det är väl bäst att inte hålla tummarna.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Plockad på själ, levande

I gränslandet mellan min syn och mitt sinne ser jag en skugga av min själ. Den är grå. Undanglidande och i upplösning. Varje försök att fånga den misslyckas innan försöket ens inletts. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I denna vinters kalla andedräkt och snöfattiga skrud skrapar jag mina knän blodiga i bön om ett anständigt liv. Men utan tro tappar jag endast blod jag ej har råd att spilla. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I denna tid i mitt liv då de bästa åren är upplevda. Då jag börjar bli grå och trött. Då ligger jag på frusen mark utan hopp och tro. Ensam och sargad av ett liv på försök efter försök att hitta rätt. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I detta nu skulle jag sökt vägledning men glömde hur. Eller om vad. Så sliten och så slut. Det kanske finns något bättre en bit fram. Men jag har inte visuell kontakt. Mental anknytning. Hopp. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I våra liv, när vi nått detta vägskäl, vilken väg väljer vi till slut? Eller stannar man bara upp och ser varåt man blir puttad och nöjer sig med det? Tänk om inget puttar en? Orkar man bli upprörd ens då?

En sak vet jag. Det var inte så här jag hade tänkt mig. I min tid. Med mitt liv. Min själ! Jag har gått vilsen länge nog nu. Tilltufsad av många försök och tillplattad av alla misslyckanden. Och det är så vanligt att ingen ens orkar bli upprörd.

I denna tid ska man lägga energi på att gäss blir levandeplockade samtidigt som människan i din närmaste omgivning blir avryckt sin själ och sitt väsen. Att de överhuvudtaget orkar bli upprörda!?

Rädda människan – Rädda Moder Jord. Trasiga människor orkar inte bry sig om de sover i levandeplockade sovsäckar eller täckjackor. För de är dem inga orkar bry sig om. Och vi orkar inte ens bli upprörda.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Efraim Poppelfjord

Från torsdag till lördag vilade jag ut mig i husvagnen. Sedan fick jag slut på läsning, mat och hundmat. Jag hade egentligen tänkt ligga på campingen tills söndag, den dag som idag är. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. I synnerhet när man räknar så kapitalt fel på dagar. Nåja, det är inte hela världen.

Imorrn ny vecka. Inget planerat mer än det vanliga. Lagom upphetsande. Jaja, man gör så gott man kan med det förstånd man besitter. Eller som nån klok människa en gång sade: Man får vara lite om sig och kring sig så man inte kommer av sig.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda