Tänk att man kan bli så fullständigt utmattad av att just tänka. Det har tänkts en hel del i grandebardas kabyss den senaste veckan. Mer än vanligt och då är det ändå inte ovanligt med tankeverksamhet för mig. Det finns tillfällen då jag önskar att jag inte tänkte så mycket. Det tänker jag på ibland.
Tänk så praktiskt det vore om man kunde nöja sig med ett enkelt liv. Enkelt i den meningen att man nöjer sig med att till exempel heja på ett fotbollslag och att lösa korsord i sällskap med en pelargon. Grogg på fredag och lördag kväll och sedan vardagslunk.
Nu är ju inte alla skapta på det viset. Det tycks som om en hel del människor inte alls nöjer sig med det lilla, med det enkla, med det de har. Några stjäl och bedrar för att berika sig. Andra lever ut sina fantasier men betalar ofta ett högt pris. Ett pris de själva sällan kan betala när räkningen kommer. Några lyckas slå mynt av sina intressen och liv de ville leva.
Man ska inte titta bakåt och älta det som har varit. Man ska inte klaga, det kunde ju ha varit värre. Och det finns ju alltid de som definitivt har det värre. Då är det fult eller iallafall patetiskt att själv uttrycka missnöje med det som är, med det som man har. Nä, ryck upp dig, kamma luggen och rätta till dig. Så här kan vi ju inte ha det.
Och så rullar det på. Dag efter dag. Vecka efter vecka och naturligtvis år efter år. Jag slutar aldrig försöka men jag kan inte heller sluta att tycka att det vore skönt att få må bra. På det där viset när det inte är tillkämpat. Utan när själen faktsikt känner sig nöjd och meddelar detta till hjärnan.
Det är nu en vecka sedan jag tror jag drabbades av ett nervöst sammanbrott. Eller psykbryt som vi säger på firman. Sedan dess har jag vandrat fram i tillvaron som en beskedlig zombie. Äta sova duscha skita vandra hund glo på tv läsa äta sova trött, så trött. Men jag har inget gjort. Har fått väldigt lite uträttat. Visst. Karusellen flytt har så sakta börjat rulla. Men det går ännu sakta, ack så sakta. Ingen vet om karusellen kommer upp i nöjaktig fart.
Inte än. Inget är klart. Allt återstår att göra. Och det är inte lite det. Det är en väldans massa saker som ska falla på plats. Och allt det där tänker jag på så jag känner mig alldeles matt. Fullständigt utschasad. Tänk om jag inte tänkte så mycket. Det vore ju också ovanligt praktiskt om jag vore frisk och entusiastisk, fylld av livslust och energi. Men så är det alltså inte.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
