Pålen

Konsumfoder. Det föll inte jycken på läppen. Varför då konsumfoder. Bil trasig, ordinare slut och för långt att gå för att köpa en säck rätt foder. Sen blev det helg och då är ordinare hundmatsförsäljarna lediga. Hund har foder i skålen. Han åt sent igår kväll. Han äter väl igen när han blir tillräckligt hungrig. I morgon ska jag åka in och köpa ordinare foder. Vad jag ska göra med konsumfodret vet jag ej.

Ibland när jag läser mig själv undrar jag hur fan jag står ut med just mig själv. Av någon anledning har jag trots allt lyckats med just det. Fast bara fåglarne vet hur länge. Jag är ju lika upphetsande som en blötskitig disktrasa.

Ja här släpar man sig fram i dynga och mörker. Skit och grus. Det drar ihop sig till den värsta av alla helger på året. Fast till skillnad från föregående år har jag och hund ett gömställe. Förvisso bara en gammal ruffig husvagn. Men den är min. Mina väggar, mitt tak, mitt golv. Vetskapen om det gör det hela lite lättare.

Det är väl heltidsluffare man ska bli. På gamla dar. Jojo. Passar man inte in och inte står ut får man väl smyga undan och leva efter eget förstånd. Om det nu går. Det vore ju onekligen praktiskt att ha en egen bit mark så jag kunde stå still. Pissa in ett revir. Slå ner bopelarna. Hänga upp en skylt: Jag är hemma. Det vore skönt.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Läppstift på liket

Exakt hur korkade kan en människa stå ut med att uppleva sina medmänniskor?

Om det går en blekfet saftskalle per dussin finns det ca: 10 plattnackar i min kåk. Som sabbar och förstör. Som ställer till med jävulskap och dumheter bara för den goda sakens skull.

Eftersom jag själv är en så god människa och som inget har att dölja (bara jag får runka ifred) så för fan sätt upp bevakningskameror i alla allmänna utrymmen. Skulle nån se mig duktigt stagad på nattrundan med jycken någon helgnatt, det bjuder jag på så gärna.

Men hyresvärden är värdelös. Allt de gör är likt läppstift på liket. Det är fortfarande ett lik. Och det ruttnar mer och mer. Vilket påminner mig om tid i samma hyresvärds lägenhet i annat område. Det körde de i botten, blåste ur det, byggde om det och sedan står de där med en massa fuskrenoverade snordyra hyresrätter ingen vill eller har råd att bo i.

Senast jag kollade in ledigt i just det området stod det att läsa på hyresvärdens hemsida att de som redan bodde i området och som lyckades övertala någon att flytta dit skulle få 10 000:-. Ursäkta? Ja just det. Allmännyttan. Ingen målbild och alla är ansvarsbefriade. Samhall i kamoflage.

Där sitter dom med sina feta löner inne i stan och nöter byxbaken och dunkar varandra i ryggen, skrattar hela vägen till banken. Jag skulle vilja sätta nån av dessa i min skitkvart i en fjorton dagar. Ingen yttre stimulans. Bara lev på potatisskal och kranvatten. Försök sova till ljudet av en som snickrar och en annan som borrar och en tredje som brottas med möbler dygnet runt.

Njut av ljudet från en ensam hunds skällande och ylande, förundras av människor i din omgivning och deras hat till sina dörrar, som slås igen med kraft nog att få takfärgen att falla som nysnö. Se de fulla och drogpåverkade som dräller runt och pissar och spyr och dräller ut blöta fimpar.

Slås av häpnad hur ofta du nyser. Hur du svettas i en kåk du borde frysa i. Se översvämmningarna i soprummet och skiten i tvättstugan. Du skulle inte bli överförtjust i vad ”er produkt” erbjuder, trots det låga priset (som ändå är på tok för högt).

Kom. Bo här ett tag. Sedan vill jag höra vad du tycker.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Upprop inför helgerna som komma skall – Pyroteknikhelvetet

Det återkommer varje år. Galor och tillställningar runt jul för att hjälpa Sveriges hemslösa/bostadslösa/uteliggare och papperslösa. Efter en skummning på ovan nämnda ord – hemlösa o.s.v. framkommer det att det endast i Sverige finns ca: 900 organisationer som ska hjälpa dessa människor. Mycket kritik men få lovord. Hursomhelst.

När det nu närmar sig Jul & Nyår, vinter och kyla, är det väl nära till hjärtat att göra något gott för alla dessa som ej har tak över huvudet och som i sanning lever i ett utanförskap som riksdag och regering inte har en realistisk plan/paketlösning för? Kan du gå förbi en stackare som kanske nästa morgon har fryst ihäl?

Jag har ett förslag.

Om du, som varje år köper fyrverkerier och pyroteknitk till dig och dina barn, väljer att skänka hälften av dina utlägg och konsumtion till en eller flera av de ca: 900 organisationer i Svergie i år till dessa stackars människor utan eget hem och bostad, gör du inte bara en enorm insats för dessa människor.

Nej, du besparar en massa krigsflyktingar som sökt frid och frihet i vårat krigsbefriade land trauma. Du besparar en hel massa människor och deras husdjur ett ständigt återkommande elände, som i många områden kan vara i både tre till fem veckors inferno av ångest och rädsla. Du kan göra skillnad för så många tusentals människor så du borde känna dig stolt. Trots de som skiter i liknande upprop.

Vi kan fira våra vinterhögtider med lasershower och körsång, ljusspel och konserter. Det måste inte nödvändigtvis smälla som om vårat samhälle vore under krigsattack. Det drabbar fler än det glädjer. Det vet de flesta.  Men protesterna kommer oftast efter helgerna från kommunpolitiker som själv drabbats.

Barn spränger av sig händer, armar, ansikten. Bränder uppstår. Samhällskostnader tillkommer som i slutänden tillkommer skattebetalarna. Folk till och med dör. Lagen likställer langning av pyroteknik till underåriga med lagning av alkohol. Socialstyrelsen tillåter anonym anmälan av vuxnas langning till underåriga på samma sätt som langning av alkohol.

Dra ned på smällarna, häxvisslorna och fyrverkeriet. Skona skadade människor och våra kära husdjur. Ge en slant till de hemlösa och puffa för körsång och laser/ljusshower (utan ljudeffekter) och vi får alla ett bättre och sundare och framför allt ett trevligare nytt år.

Tycker du mitt resonemang är värt vidare diskussioner och samhällsförändringar, kopiera och vidarebefodra gärna. Jag vill understryka, jag har inget emot en sprakande nyårshyllning. Jag vill bara slippa allt okynnesoväsen som kommer (både före) och efter nyårsfirandet. Det fyller ingen funktion.

M.V.H. /grandebarda med raketrädd hund

Söndagskvällsreflektioner

Det är söndag kväll. Ute är det -7 och blåsigt. Marken är fläckvis snöpudrad och isig. Samt frusen. Som hundägare har det sina fördelar. Jag och ludd drar inte in nåt skit i kabyssen. Det går inte åt några badlakan till luddet. Inte lika mycket tvätt. Inte samma städbehov.

På tv är det repris. På repris. Att de inte skäms, tv-bolagen. De roterar sina program mellan sina systerkanaler. För mig som har både Viasat och Canal Digital ser jag hur program, ibland tio år gamla, vevas för tionde gången med nya jinglar och grafik men samma gamla innehåll. Återvinning är bra men det här?

Min nya (nja, 8 år gamla Ford som gått 15000 mil) har gått sönder. Jag anser att jag bor på landet trots att jag bor i lägenhet i miljonprojektområde. Miljonprojektområdet är nämligen uppfört på landet. Utan bil är jag lika strandad som en blåval på Hawaii. Det suger.

Igår (lördag) skulle jag upp till husvagnen för att dra lyse till förtältet och lägga golv i detsamma. Men jag kom inte ur garaget. Min Finska raggarbil ville inte starta. Surt! Idag ringde jag en bärgarbil. Den kom överraskande fort. Killen med bärgaren ville först provstara bilen jag nästan dragit ur batteriet på igår för att få igång. Tro fan! Den startade på första nyckelvridet, men gick inte igång på alla sex.

Nä fan, sade jag, det är nåt knas. Dra in den till stan (och närmaste Fordmeck). Det gjorde han. Jag vill inte stå med en död Fårrd på campingen mitt i vintern utan mat och nödvändigheter. En gång, med en tidigare bil, blev jag strandad i Hörby (Skåne, 40 mil hemifrån) p.g.a elektroniska fel – tändbox. Det innebar att jag fick ta in på vandrarhem och övernatta ytterligare ett dygn med allt det innebar i tid och pengar.

Värken värker mig sönder och samman. Grannjäveln spikar vidare och jag mår inget vidare. Hade jag inte hund skulle jag nog skita i att gå upp över huvud taget. Vad är vitsen med det när varje steg framåt innebär två steg bakåt. Och så får man käcka dussinmail om optimistiska människors livsåskådning som man ska skicka vidare till alla sina kompisar och vänner. Kompisen som skickade det skulle bara ha fått det tillbaka och hur kul är det? Nä, skit är det med det.

Annars är det som vanligt. Jag slutar inte att försöka.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Rätt ner i jorden

Man kan ju invaggas i tron att jag ständigt svänger melllan depression och hög entuiasm. Jag tror det kallas för manodepressiv. Det är möjligt att det är sant. Helt eller delvis. Man kan också tro att jag är en person med någon typ av mental twist typ Aspergers. Inte helt otroligt. Dessvärre är inget av ovan bevisat, utrett eller konstaterat. Det kan även vara så att jag har dessa bägge tillstånd. Eller inget. Ingen vet ety ingen har ansträngt sig för att få svar på gåtan grandebarda.

Jag har väldigt få vänner och i princip inga kompisar. Det är delvis ett medvetet val. Delvis en konsekvens av mitt sätt att vara. På sätt och vis trivs jag med den ordningen. På andra sätt är det väldigt opraktiskt. Behöver jag hjälp, stöd, samtal eller bara umgänge, då det suget kan uppstå, har jag nästan ingen alls att fråga. Eller be om hjälp ifrån. Det är jag och min hund. Till viss del min familj som inte valt bort mig trots att jag genom åren gett hur många ursäkter som helst. För det är jag tacksam.

Men de har sitt. Det förstår jag och respekterar. Det betyder att jag sällan eller aldrig ber om hjälp från det hållet. Jag hankar mig fram på en sjukpension som motsvara ungefär en tiondel av Postens vd´s månadslön. Per år. Det blir mycket lågprisfalukorv.

Men jag klarar mig. Känner egentligen inget sug över att ta mitt futtiga liv. Knölar på och biter ihop. Nu är det sällan jag känner mig glad och förnöjd. Väldigt sällan. Men jag slutar inte att försöka. Och det är väl det som räknas. För vad det nu kan vara värt. När min tid kommer, vad lämnar jag efter mig?

Ja det är inte mycket. Förmodligen kommer jag att spöka. Alla dessa drömmar och önskningar. Osalig. Min sista vilja är att inte bli uppeldad och nedskyfflad i en löjlig kruka ihopträngd bland andra krukspöken. Fick jag inte plats i livet vill jag iallafall få plats i döden. Jag vill ha en egen kista. Mitt sista vilorum ska fan vara som en egen kåk. Golv, väggar och tak.

Dyster blogg. Men från hjärtat. Jag är personlig. Många tycker sånt är jävligt jobbigt. Men om jag inte säger det/skriver det, är det ingen som förstår det. Om det går att förstå. Det borde det. Så knepigt är det inte. Bara dystert och alldeles för personligt. Men det precis sån jag är. 

Raka puckar.

Hasta luego you low ridin´ punks

/grandebarda

Hemlös hyresrättsinnehavare

Hemlös hyresrättsinnehavare.

Låter det konstigt? Jag har gått och tänkt på just den förmuleringen hela dagen. Per definition är en hemlös någon som saknar permanent bostad. Ett eget hyreskontrakt. Men det har jag. Dock har jag nästan alltid känt att jag bott tillsvidare. Aldrig hittat något som jag med stolthet och med stor arbetsinats gjort till mitt permanenta hem.

Det finns ett undantag. För ungefär 12-13 år sedan hyrde jag en liten kåk i skogen. Där fick min oroliga själ ro. En kort tid. Efter fem månader och tjugofem dagar blev jag uppsagd med tre månader på mig att vara ute ur huset. Efter det har jag aldrig vågat hyra hus igen. Och jag tror att det var i samband med den händelsen som jag slutade packa upp och göra fint efter inflyttningar i andra bostäder.

Sedan dess har jag flyttat tre gånger. Men jag hittar inte hem. Känner mig inte hemma. Fredad. Fri. Finner inte den där friden som min själ så desperat skriker efter. Det är snarare så att min ilska växer. Och vanmakt. Med den begåvning, de färdigheter och förutsättningar jag besitter tycks det som om jag sitter fast. Fast i en betongtvåa som inte känns som mitt hem.

Sista försöket att skaffa mig något jag kan kalla just Mitt Eget är en gammal husvagn. Den går att bo i. Och den är helt och hållet min. Men jag äger ingen mark att ställa den på. Så jag har hyrt mark (läs campingplats) några gånger i sommar. Nu står mitt lilla portabla hus på hjul på vinteröppen camping och kostar pengar jag egentligen inte har.

Så jag känner mig en smula hemlös. Trots att jag har ett hyreskontrakt, tak över huvudet, toa & dusch, varmt och vitvaror och bredband och lite annan småskit man samlar på sig. Det är väl märkligt? Man ska va´ nöjd med vad livet ger och mätta mun efter matsäck. Det kanske funkar för en del. Men inte för mig.

Min konstnärliga vilda lugna snälla burdusa ömsinta själ gallskriker. Det här är fel! Mitt förnuft säger mig, det blir inte bättre än såhär. Mitt recept på att hålla ut föreskriver ett kontrollerat alkoholintag men min plånbok tillåter det inte. Det innebär att jag balanserar på slak lina över klyftan som bottnar i botten därifrån en människa i bästa fall kan vända upp ifrån.

Fallet kan också innebära slutet för det liv jag nu känner till. Resultatet av ett fall, där man utan undantag alltid förlorar allt, kanske även livet (men vi går inte den vägen nu) och kan resultera i äkta hemlöshet. Vad är då vunnet? Friheten i att inget ha? Det finns väl en slags gemenskap i det antar jag men som jag fungerar platsar jag inte i det gänget heller. 

Nä. White trailer park trash, det är väl vad det slutar med. Fast inte får man vara ifred på det viset heller. Snacka om återvändsgränd. Snart får jag pension. Då ska jag supa mig ett slakt steg till ut över det där bråddjupet. Tills dess …

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Som man vill

Nä man kan väl göra lite som man vill. Dricka glögg på midsommar och stoppa julklappar i foppatofflor. Äh! Nu tappade jag tråden. Dessa korkade liknelser. De ploppar ur mig som smultron på ett grässtrå. Få fattar dem och ingen skrattar. Men det är som jag säger nuförtiden, jag är hellre fruktad än nonchalerad. Varför finns Peter Jihde?

Varje kväll strax nyss går jag ett varv med mitt ludd. Vi passerar ett dagis på vägen. Ikväll hade ett ungt par tyckt att den stängslade lekplatsen var en utmärkt rastplats för deras hund. Men jag kunde inte hålla käften. Stängslet ska hålla barnen inne och allt annat ute. Så när snubben säger, vi vet att det inte är en hundrastgård utbrister jag: -Grattis! Då var inte heller dina föräldrar syskon. Sen går jag elakt skrockandes som den avskyvärde man jag är.

Som nyinflyttad här försökte jag få hyresvärden att anlägga en hundrastplats. Det ville dom inte. Sedan försökte jag med kommunen. Dom ville inte. Sen ville jag inte försöka länge och sedan dess går jag med min hund kopplad. Men man kan ju göra lite som man vill. Dricka Sangria på julafton och hänga foppatofflor i granen. De finns ju i alla regnbågens färger så då blir det ju politiskt korrekt också. Såvida man inte tillbedjer Göran Hägglund förstås.

Nä man kan göra lite som man vill. Det spelar väl ingen roll. Jag är inte bitter. Robert Gustafsson är jävligt rolig han. Sidospår utan grogg. För nu är det knapert i kabyssen. Kranvatten och knäckebröd fram till nästa pension. Här sitter jag helt nykter en fredagskväll och bloggar nonsens. Och inte har jag vett att skämmas heller.

Man kan ju göra lite som man vill.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Permafrost i själen

Jag har just sett Ekdahl på 4:an. Det handlade om skolmat till största delen. Den här debatten kunde lika gärna ha varit aktuell för 27 år sedan eller längre tillbaka i tiden. Skolmat har väl aldrig varit något att dregla över. Inte som jag minns det iallafall.

Annars är det väl som det är för det mesta. Tjock, kall, stel och illaluktande gröt upp till axlarna. Elaka flugor som flyger rätt in i ansiktet enbart för att djävlas. De vet att armarna sitter fast i klistrig kall gröt. Feta kissluktande barn kastar gatsten. Vuxna, vars föräldrar sannolikt var syskon, pissar på en. Bara för de kan.

Bitter? Jag! Nähe!!! Hur kan du tro det? Jag är bara en iakttagare. Jag tar inte del i samhället. Jag bara finns i det för jag måste. Det är nämligen så det är konstruerat. Att ställa sig utanför, på allvar, är en antingen enkel eller komplicerad procedur. Jag har slut på ork att göra antingen eller. Tänk att det ska gå så långt.

Nä. Jag håller mig vid liv men inte mycket mer. Ett ovärdigt liv. Jag hade så mycket mer att bjuda på men nu är jag tom. Orkar inte mer. Får ingen stimulans. Finner ingen inspiration. Allt bara halkar på i samma djupa leriga hjulspår. Muntert!

Vem ska sträcka ut en hjälpande hand? Alla är upptagna med att … ja vad vet jag? Det är mer och mer tydligt att det förhåller sig så att man måste slå i botten för att kunna vända uppåt. Frågan är om jag dör på kuppen. Det kan kanske vara en vändning, även om jag inte har en aning om ifall det är av ondo eller godo eller helt enkelt är ett definitivt slut som aldrig tar slut.

Deprimerande läsning? Tur att jag håller igen och skriver med glimten i ögat då.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Våld på sexattackerad ensam hund

Läs min föregående blogg och svara på min poll!

Annars har jag bloggat om min dag här!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Ensam hund – Kanon i blåsväder

Det sitter (eller står eller ligger) en hund i en grannlägenhet som skäller och ylar. Det låter ensamt. Så ska det inte vara. Det är inte första gången jag, och min hund, hör det. Nej det är fjärde. På tio dagar. Nyinflyttad ung tjej, eventuellt med pojkvän. Hmmmm …

Men Djurskyddet har inte öppet såhär dags. Och att göra en polisanmälan … fan, det sitter långt inne. Närmast till hands ligger en lapp på ägarens dörr. Men det känns lite fisigt. Lamt. Jag tror inte jag satt upp en lapp i hela mitt liv … jo! En gång när jag hade fest. För en sisådär tjugo år sedan.

Problemet var dock att hyresgästerna i huset mitt emot inte läst lappen, kontaktade min hyresvärd som fick klaga på mig å en annan hyresvärds hyresgäster. Ja så det kan bli.

Det blir kanon imorrn, som jag skrev att det inte skulle bli i min förra blogg. Det ska dessutom blåsa halv storm och regna. Perfekt väder för två amatörer att montera ett förtält på en husvagn i. Men man får Kajsa Warga så gott det går.

Jaha, huvudbry och kanonläge. Bäst att inte ta ut något i förskott. Angående huvudbry, poll bifogad.

Hasta luego you low ridin punks!

/grandebarda