Helikoptersköterska

Jaha ja, då är man i ett slags mellanläge. Inte friläge. Nåt mellan kamp och flyläge. Flyläge … låter som danska för helikoptersköterska. Nå. Kamp som i att överleva detta eviga tillstånd av värk, sömnsvårigheter och ett allmänt tillstånd av utanförskap. Tjoho! Jag då?

Fly som i sömn, alkohol och husvagnsplaner inför höst vinter vår. Har rekat ut en närliggande camping med tillhörande friluftsområde som är, av kommunen, bullerfri zon. Vilket ska betyda, inga fyrverkerier och hunden är välkommen. Men hallå! Augusti är inte slut än, kan möjligen någon kortsiktigt tänkande människa hojta. Jojo. Rätt vad det är är det glögg och Lucia och snart dopparedan och hej vad det visslar och smattrar och smäller runt knutarna. Då gäller det att ha ett väl förberätt gömställe.

Även om det var gratis att få husvagn. Och även om det är så att jag fick ett par lusentappar av mina gamla päron (för de tyckte synd om mig och hunden) är det långt från gratis att bo i husvagn. Och som vi nu har det är det så ”low tech” man kan komma. Visst, det funkar. Men jag saknar framförallt toa, dusch, tv och dator. Och mikrovågsugn. Samt ac. Men det har jag ju inte i lägenheten så … fast i finska raggarbilen. Eh.

Hursomhelst. En lång tid av värk, trötthet och brist på energi. Mest på grund av den senaste monsunperioden. Det suger musten ur mig. Det värker så jag håller på att bli galen och jag kan inte minnas den natt jag fick mer än fem timmars sömn på raken. Sedan ligger jag som en kvaddad helikopter med vingklippta rotorblad och oregelbundet roterar i bingen. 05:07 … 07:59 … 08:14 … 09:31 … upp och pinka … 11:00 … klockradion går igång, bara att kravla sig upp fast jag just lyckats somna om.

KAFFE! Bok, cigg, värkmedicin. Frukost, när många andra käkar lunch. Stappla ut med jycken. Börja planera inför återstoden av dagen. Handla, laga mat, duscha, rasta jycken. Tv … mera tv. En dusch, fixa käk, tv, rasta jycken … bla bla bla.

Vad återstår idag? Tv, mera tv, käka, rasta jycken och sedan läsa en stund innan jag blåser ut mitt ljus. Vad det blir imorrn. Samma samma fast bara en annan dag. Hoppas den blir trevlig på något oväntat sätt. För på väntat sätt blir den som alla andra. Pinsamt förutsägbar och föga upphetsande.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Alla dessa trafikhöns

Jag tar bilen. Ska in till stan en sväng för att handla det nödvändigaste. Hinner inte långt. Nedför backen, förbi kyrkan och kyrkogården på högersidan. Ser i backspegeln att jag blir ikappkörd. Det är 50-väg. Vardag. Eftermiddag. En bit ned kommer jag in i en 30-zon. Dagis, övergångsställe, tättbebyggt. Hyreskåkar till vänster, villor till höger samt ett dagis.

Bilen i backspegeln väljer att köra om vid övergångsstället i 30-zonen vid dagiset. Va fan! När jag kommer ned till vägbytet, svänga vänster eller höger skiljt med en refug möter jag en kärring i en Seatbuss som skarvar på fel sida om refugen och nästa frontar mig. Hur djävla lata och dumma är folk egentligen?

Rätt vad det är har de ett barn, dött eller dödligt skadat, som kylarprydnad. Då är det så dags att klura ut varför det var så bråttom eller tidsvinnande att bryta mot de allra enklaste av trafikregler.

Var står trafikpolisen? På motorvägar och plockar av bilister på stålar och styrlappar där inga fot, barn eller mopedister färdas. Visst, hög fart dödar. Men prioriteringarna talar sitt tydliga språk. När farbror blå väljer den enklaste lösningen gör alla andra det också.

Den dag det sitter en snutunge i grillen på en stressad idiotförare som kör om i dubbla hastigheten vid ett dagis, då djävlar. Innan dess … nada.

Samhället vi nu lever i är en väldigt angripen kropp med svår, möjligen obotbar cancer i. Men få eller ingen tycks bry sig. Och gör man nåt, civilt, då djävlar får man på skallen. Nä, skål gott folk! Jag går och välter lite träd i skogen för att dämpa min ilska. Men jag ser efter så ingen står i vägen först.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Bulldozer

Här har vi en man. Han är ful och fet. Han är ensam och ilsken. Han har få om några som helst vänner. Dessa är han rädd om. Dessvärre förlorar han dem trots vad han anser är god kommunikation, uppoffringar och tillmötesgående. Vad beror det på?

Mannen är fortfarande inte ett dugg intresserad av att ragga brudar, kolla Allsång på Skansen eller ha åsikter om andra sporter än F1 och Speedway. Han lyssnar aldrig på radio, aldrig på populärmusik eller ser populär-tv. Han är väldigt nischad, om man säger så.

Dessutom är han väldigt envis. En sanningssägare, en obekväm man. Till synes helt orädd vad han än tycks möta. Går sin egen väg om det så innefattar att välta stadens rådhus för att knalla en rak linje mellan punkt A till punkt B. Fruktansvärt jobbig, näst intill okommunicerbar om ni frågar mig.

Hur fan står jag ut med mig själv!?

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

För sjukpank för att resa, för piggseg för att stanna

Kollade nyss igenom tv-bilagan. Och det ska knullas runt i OS-träsket på alla sätt och vis och ursäkta franskan. Men jag är inte så sportintresserad. En annan följd av detta fyraårsonanerande är att alla andra kanyler vevar nya rundor med repriser. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men även kanalcheferna borde någonstans börja tycka att det borde vara genant.

Men icke. Jag vill bli underhållen, inte utråkad. Och definitivt inte förbannad. Inte för vad det kostar att ägna sig åt denna fattigmansvariant av opium åt folket. Ety jag är klen i kropp och själ. Denna man har ont i leder han inte visste att han hade. Som grädde på moset blev jag matförgiftad av mig själv i torsdags och har fortfarande träningsvärk runt min omfattande kagge av allt spyende.

Så går det i detta underbara land, när man står utanför. Köper mat med röda lappar på, kort datum, nedsatt pris. Slänger det i frysen och tänker inte så mycket på det förrens något sådant som hände mig i veckoslutet inträffar. Pepparbiff. Mums! Kräks. Näää ….

Annars är det tippen. Röd om nästippen. Inte toppen. Jag tror att kåken, ja kanske hela området jag bor i, är sjukt. Ett Teckomatorp än att upptäcka. Det är gott om extremt genuina granitstengrunder runt om i samhället men få gamla kåkar kvar på dessa urbergsfundament. Har de kokat lim på toxiner här för hundrafemtio år sedan och för femtio år senare byggd ett litet sömnsamhälle på skiten?

En sak vet jag. Har jag (och hund) varit borta hemifrån ett tag och ånyo kommer hem, då börjar vi snart att nysa och snora och bli hängiga. Det sker inte av en slump. Inte efter sex års boende på samma plats. Man skulle kanske hyra sig en lagerlokal och en säsongsplats på en camping och bli boendevilde?

Fast, det vore så mycket enklare om jag vore yngre och friskare. Ganska mycket skulle vara enklare om så vore fallet. Lite sent för det nu. Nu har jag ju vagnen att häkta på bilen, det går raskt, jag har övat. Men det är fan inte gratis att ligga på camping och att fricampa … ja jag kan känna sympati för resandefolket. Fast jag har ett land. Det känns dock inte som mitt. Dubbellurad?

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Utan trosor i Tyrolen

Här har man varit lat och självisk. Inget skrivet av vikt på evigheter. Om någonsin, när jag tänker efter. Men det ska man inte göra. Tänka efter. Tänk före, som vi säger på firman. Så slipper man tänka efter, efteråt. Fast inte hade jag tänkt blogga om något särskilt denna gång, om jag tänker efter. Det får vara som det vill med den saken.

Här bor jag i lite av Vilda Västern, fast sydost om norra sydsverige. Denna by behöver en ny sheriff. Någon som rider in i byn på en blanksvettig hingst med rykande förtiofemmor … och inget hellre vill ha än ett svalt fotbad. Dessa liktornar!

Vandrande lik tornar upp sig i min by. De är fulla, narkotikapåverkade, eller både och. Eller så är de psykiskt felkonstruerade, fulla och narkotikapåverkade. Knaprare finns också. Fast de sitter inne och gråter ihop med Oprah Winfrey på tv´n. Jaha, och nu, 22:38 behövs det spikas lite, just snyggt. Underbart!

Nå, här har jag en palett av vansinne. Vad kan jag måla upp med hjälp av dessa kulörer? Kisspaus ….
Det sägs att framgång föder framgång. Det är väl samma sak med dumhet. Likgiltighet. Empatibrist. Det multipliceras, genererar. Det verkar så. Till och med underskriven känner sig dum emellanåt.

Fast dum som kalkylerat elak. Nu kanske gradskillanden är mikroskopisk. Vad vet jag, en hobbyalkoholist i ett miljonprojektområde i förfall, med en hyresvärd så fjärran från den verkligehet vi alla stackars krakar lever i. Vederbörande skulle tvingas leva här i ett par veckor utan dyrt vin och fina ostar. Dåååå ….

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda