Jag satt och deppade på trappan till stuga 12. Att bara finnas till utan att veta hur det skulle gå suger. Jag hade inte en aning om vad som skulle komma härnäst. Tankarna gjorde en saltomortal i skallen och så började tankekedjan igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen den förmiddagen. Nåt måste jag göra, tänkte jag. Sedan kom fransmannen.
Fransmannen hade tydligen rullat in under natten eller tidiga morgonen. Med sig hade han en yppig dam. Hon hade med sig en lite hund som mest såg ut som en gråvit dammvippa. När den skällde påminde lätet mest som min gamla fasters kvävda nysningar, något som alltid hade gett upphov till munterhet. Men fransmannen var allt annat än munter. Han verkade vara ordentligt förkyld. Det ställde till det med de typiska franska r-ljuden. Dessutom talade han oavbrutet med sin hustru i mobilen, alltså inte den yppiga damen med mopsen. När hans upprördhet nådde nya höjder började han gestikulera så vilt med armarna så att han tappade mobilen. Den flög iväg flera meter och hamnade i en lite barnbassäng fylld med vatten. Jag bröt ihop. Jag skrattade så att tårarna rann och jag fick kramp i magen.
Tack! Merci! … flabbade jag fram medans han stirrade vilt omkring sig och harklade och hostade. Oj vad förlösande. Jag lade in boken jag hade gett upp att läsa när tankarna malt på, och låste stuga tolv. Fortfarande bubblade skrattet i mig. Jag gick mot receptionen. Lill-Olle jobbade. Jag chansade. Sötaste, sa jag, två glassar, den ena är till dig, vi kan väl sätta oss och snacka bort några minuter? Visst, sa hon genast. Nu var jag ute på djupt vatten men va fan! En glass och lite snack ska man väl inte bli dräpt av.
Det blev jag inte heller. Men min nyfödda munterhet dök som en cementbil i Östersjön när en tjej kom förbi och Lill-Olle presenterade henne som “sin tjej”. Jamen självklart. Är inte godingarna upptagna av någon karl kan man ju ge sig fan på att de är det av nån brud. Visste inte Stor-Olle om detta? Med det här i åtanke verkade det ju ganska meningslöst att hota mig som han hade gjort. Vad är det med folk egentligen, tänkte jag. Då surrade mobilen, ett sms från Moses.
Fortsättning följer.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
