Det regnade allt kraftigare under min färd mot Bakvikens camping. Jag riktigt kände hur jag blev flera kilo tyngre vartefter mina kläder blev indränkta av detta försommarregn. Det var varken varmt eller kallt men fartvinden kylde ned mig och de sista två milen var riktigt jobbiga. Jag kände knappt mina händer eller knän.
Efter en och en halv timme kommer jag fram. Bakvikens camping låg vid sydkusten, efter ett litet samhälle som heter Vikens Häll. Vid bommen till campinginfarten stannade jag. Det var en Olle jag skulle fråga efter. Men allt jag såg i receptionsluckan var fagra kvinnor. Efter en stunds tvekan ställde jag moppen på stödet och sträckte på min nedkylda kropp.
En tjej i tjugofemårsålder kom ut. Hon hade blåjeans och en svart kortärmad skjorta på sig med tryck på ärmarna: Bakvikens camping. En röd scoutknuten scarf runt den smäckra halsen. Det långa rödbruna håret i en läcker fläta som räckte ända ned till hennes läckra jeansinpackade rumpa. Jag svalde.
Hej! Jag heter Helena Olofsson, du kan kalla mig Olle. Moses har ringt, vi har väntat på dig, du kan ta stuga 12. Allt detta med en rökhes otroligt sensuell röst. Jag svalde igen. Detta var alltså Olle. Jesus! Jag skulle kunna äta upp bägge mina lillfingrar för en kopp kaffe tillsammans med denna uppenbarelse. Ej tillagade.
Jaja, du behöver inte så värst med upptining ser jag, stuga 12 ligger första till vänster, sedan höger och på höger sida efter servicehuset. Där kan du torka dina kläder för övrigt, sade hon med den rökhesa rösten och slängde lite med den rödbruna hårflätan. Den bruden visste vilka fiskar hon krokat. Jag kraxade fram ett tack!
Bommen gick upp och jag puttrade in på området. Stuga 12 var en fyrbäddsstuga med kokskåp och tv. Campingen var inte mer än en fjärdedelsbelagd. Försäsong. Långliggare och optimister antog jag. Det var ledigt i servicehuset. Jag klev ur allt blött och hängde in i torkskåpen då jag hörde en röst bakom mig. Läcker röv! Jag blev en saltstod.
Läcker röv, hörde jag igen. Nu svalde jag av en helt annan anledning. Fasa! Välkommen till mitt kungarike, sade spökrösten. Den kom från ett högtalarsystem jag först inte lagt märke till. Sedan såg jag en liten lins i ett hörn. Högteknologisk camping, for genom mitt trötta huvud. Jag heter också Olle, sade rösten. Far till Lill-Olle. Få nu inga ideér, sade rösten. För då ska jag ta och trycka upp en ekstock i din lilla fasta röv!
Mitt svar påminde nog mest om spilld tjockgröt uthälld på ett varmt cementgolv … ahldrig ih lihvet … lohvar. Bra. Då förstår vi varandra, sade högtalarrösten. Håll dig i stuga 12 och i detta servicehus. Behöver du nåt finns det i minischopen vid bommen men för djävulen, håll dig borta från min dotter, förstått!? Åh söte nådiga herrn, jag lovar. Och där föll jag ned på mina fortfaranda kalla knän och kände inte hur jag skrapade upp dem intill blodvite uppstod.
Efter denna skräckupplevelse mer eller mindre barrikaderade jag mig i stuga 12.
Fortsättning följer.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
