Orponskaft!
Jag har är ska bli borde vara som jag ska. Samt mittemellan. Svensk lagom. Men hur gör man? Jo! Man får vara lite om sig och kring sig för att inte komma av sig. Citera mig gärna. Hjärna. Hjärnan är ett märkligt organ. En Korg. Fattar ni? Skitsamma. Jag är van att prata med mig själv eller hunden och därmed inte få några vettiga svar.
Vad är det då jag vill? Hitta en skuggplats i mumindalen där pilsner är gratis och stark. Få lov att vila ryggen utan att be om ursäkt. Slippa vända på femtioöringar. Fula jävla mynt för övrigt. Och meningslösa. Jaja, det där var ju högintelligent. “In my pants! <— Letterman.”
Man vill ju liksom bara ha kul. Men livet är trekantigt och man slår i sina kanter allt som ofta. Det känns. Det svider. Det värker och känns onödigt. Jag undrar hur det känns att vara snuskigt rik. Ja eller åtminstonde ekonomiskt oberoende. Är det bra det? Skulle vilja prova, det är säkert.
Som så ofta är det som det är. Lite eller inget jag kan påverka. Vill det sig väl är jag snart med fungerande husvagn. Det innebär iallafall att jag kan skita i att fäkta och fly snyggt till plats jag väljer efter tycke och tillgänglighet. Känns bra. Men det är bäst att inte kasta liten tuva över högt lass över ån. Man kan ju träffa ett glashus.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
