De hade sett så både udda och rara ut. Clara och Vladimir, som Moped-Messias egentligen hette. Han hade ursprungligen kommit från Vit-Ryssland. Där byggde de fordon med hjälp av gamla utrangerade avloppsrör, vedspisar och vad de nu hittade som gick att få ihop med gassvets och en sjudjävla vilja och uppfinningsrikedom.
Nu snurrade moppen på som ny och inkörd och proffstrimmad, vilket den i någon mening faktiskt var. Trots vänliga människor och en relativ trygghet på till synes risig moppe i sotsvart integralhjälm och ordinära kläder ville jag stanna upp och ta mig en en stund för mig själv innan det var dags för Bakvikens camping och vad nu det skulle innebära. Jag visste att jag hade mindre än tio mil kvar men jag ville stanna upp. Tänka efter.
Skylt. Större stad tre kilometer. Jag gasade däråt. På vinst och förlust. Snyggade till mig på en mack innan jag åkte till ett internetcafé och bokade en dator på en timme. Köpte en kopp kaffe och en ostfralla. Satte mig ned. Loggade upp mig. Läste lite på de stora dagstidningarnas portaler. Scrollade ned bland de mindre stänkarna. Fick syn på något som fick mig att haja till. Hamnkrog brandhärjad. Ägaren försvunnen och gripen i sin frånvaro. O.s.v. Sedan lite allmänt dravel men på slutet, En av medarbetarna, en Stefan André 28 söks upplysningsvis av polisen. Även han försvunnen efter branden …
Jävlar!
Fortsättning följer.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
