Jag vaknade av ett par kraftiga bankningar på dörren till husvagnen. Först fattade jag inte var jag var någonstans. Sedan, när jag mindes det, kom jag ändå inte ihåg varför. Sedan kom allt som en kalldusch. Ghulan, Ajjo och flykten. Det bankade igen. Jag masade mig ur bingen. Det kändes som om jag nyss fyllt etthundratio år.
Börje stod utanför med en rejäl mugg rykande hett kaffe. Upp och hoppa min lilla solstråle, sade han med sin djupa tordönstämma. Solen hade just segat sig upp på det klarblå himlavalvet. Det fläktade litegrann och jag insåg trots allt som hänt vilken tur jag haft. Kaffet smakade bra och jag fick i mig ett par mackor, hembakad lätt salt bröd med stark ost på. Moses kom släntrande mot bordet jag satt vid. Du måste dra vidare, sa han.
Först tänkte jag tjata till mig ett dygn till. Jag hade ju inte en aning om någonting. Fast här fanns det få möjligheter att kunna forska i det närmast förfluta lika lite som i den närmaste framtiden. Moses lutade sig framåt och strök över sitt halvmeterlånga skägg. Du Spinken … medans du imiterade Törnrosa fixade jag några saker.
Som på en given signal kom Börje. Han ledde en tilltufsad EU-moppe. När han lutat den mot en björk intill bordet tog han fram en mobiltelefon och lade den framför mig. Sedan tog han fram en klarblå börs och lade den bredvid nallen. Pille visslade till och kastade en sotsvart integralhjälm till Börje. Han ställde även den på bordet. Jag satt med gråten i halsen.
Fan gubbar! Hur ska jag kunna tacka er för allt det här, gurglade jag fram. Moses log. Jag tror det iallafall. Det var lite svårt att se. Börje flöjtade fram ett skratt. Pille kom tillbaka från var han nu varit med en grön plasdunk fylld med soppa. Han spände fast den på moppen. Klappade den på sadeln och sa att den här lilla raringen, den har jag trimmat. Den där, sade han och pekade på mobilen, har ett kontantkort. Nytankat.
Moses sa till avsked; -Stick till Bakvikens camping, fråga efter Olle, hälsa från mig. Ligg lågt ett tag, några dagar. Så ringer jag upp dig. Ok. Jag nickade i den sotsvarta hjälmen, tryckte på startknappen och drog iväg. Här är det bara att gilla läget. Men hur kunde det gå så här tokigt så fort och bli så fel. Det tänkte jag ta reda på så fort jag erbjöds möjligheten. Nu var jag iallafall på väg.
Fortsättning följer
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
