Death Stars – Termination Bliss – Blogg

Skit samma!

Snevriden i huvudet. Jag bryr mig inte. Skit på er! Fruktflugor och fotsvett. Fästingar och studentpartyn. Det är bara att ösa på, vem fan bryr sig? Nä, jag är inte arg. Inte ens deprimerad, möjligen milt onykter – vilket är en välsignelse. Skål bröder och systrar!

Boom! Hope feel death shoot!

Nå. Värmen har kommit. Svensken i gemen tar av sig och bröstar upp sig. Metamorfosen sker. Som varje vår. Man kan skratta eller gråta eller följa med strömmen. Jag inbillar mig att det finns ett slags mellanting också. Där är jag. Med ett visst mått av förnuft – Gud! .. såå tråkigt! Mogen att pensionsspara? Att du inte sket! På vilka stålar – Reklam-tv-pik.

Hojen går. Var på Speedway i torsdags och vi vann, knappt. Många konstigheter men det går jag inte in på här. Det får jag nog skapa en separat blogg för. Precis som mitt husvagnsliv i vardande. Om det får jag blogga på: Husvagnsliv&Camping.se vilket jag gör och kommer att fortsätta att göra. Intresseklubben noterar.

Snart sommarmånad numero uno. Planer? Husvagnsluffa, speedway, hojåkning. Annars sitta och kura skymmning i min betongkabyss. Förhoppningsvis i onyktert skick. Låter det konstigt? Var så god och lev mitt RIKTIGA liv i en vecka, sedan säger du inte ett skit, eller möjligen: Att du inte tagit livet av dig redan, det är en bedrift – Sugen på horse?

Nä! Jag är fortfarande inte deppig, förbannad eller låg.. Kära Fredrik – Allas vår lantliga ledare och alla i ditt följe, röd som blå – Det finns ett utanförskap ni duktiga men ack så okunniga människor aldrig kommer i närheten av. Mitt och mina systrar & bröders. Snäppet ovanför uteliggarna. Ungefär som Lemurer på Skansen. Vid liv och till synes lyckliga men i fångenskap och långt hemifrån.

Hasta luego you low ridin´punks!

/grandebarda

Spinkens flykt Del 8

Jag satt och deppade på trappan till stuga 12. Att bara finnas till utan att veta hur det skulle gå suger. Jag hade inte en aning om vad som skulle komma härnäst. Tankarna gjorde en saltomortal i skallen och så började tankekedjan igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen den förmiddagen. Nåt måste jag göra, tänkte jag. Sedan kom fransmannen.

Fransmannen hade tydligen rullat in under natten eller tidiga morgonen. Med sig hade han en yppig dam. Hon hade med sig en lite hund som mest såg ut som en gråvit dammvippa. När den skällde påminde lätet mest som min gamla fasters kvävda nysningar, något som alltid hade gett upphov till munterhet. Men fransmannen var allt annat än munter. Han verkade vara ordentligt förkyld. Det ställde till det med de typiska franska r-ljuden. Dessutom talade han oavbrutet med sin hustru i mobilen, alltså inte den yppiga damen med mopsen. När hans upprördhet nådde nya höjder började han gestikulera så vilt med armarna så att han tappade mobilen. Den flög iväg flera meter och hamnade i en lite barnbassäng fylld med vatten. Jag bröt ihop. Jag skrattade så att tårarna rann och jag fick kramp i magen.

Tack! Merci! … flabbade jag fram medans han stirrade vilt omkring sig och harklade och hostade. Oj vad förlösande. Jag lade in boken jag hade gett upp att läsa när tankarna malt på, och låste stuga tolv. Fortfarande bubblade skrattet i mig. Jag gick mot receptionen. Lill-Olle jobbade. Jag chansade. Sötaste, sa jag, två glassar, den ena är till dig, vi kan väl sätta oss och snacka bort några minuter? Visst, sa hon genast. Nu var jag ute på djupt vatten men va fan! En glass och lite snack ska man väl inte bli dräpt av.

Det blev jag inte heller. Men min nyfödda munterhet dök som en cementbil i Östersjön när en tjej kom förbi och Lill-Olle presenterade henne som ”sin tjej”. Jamen självklart. Är inte godingarna upptagna av någon karl kan man ju ge sig fan på att de är det av nån brud. Visste inte Stor-Olle om detta? Med det här i åtanke verkade det ju ganska meningslöst att hota mig som han hade gjort. Vad är det med folk egentligen, tänkte jag. Då surrade mobilen, ett sms från Moses.

Fortsättning följer.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Spinkens flykt Del 7

Det andra dygnet i stuga 12 fick jag ett sms från Moses.

”Skattehärva, falsk bokföring, mordbrand. Stanna där du är. Kontakta ingen. Du är safe. Du är död. Vi håller örat mot marken, avvakta. Ok? Svara genom annons på blocket.se på köpes, akvarium 120 liters med sju malar samt bottenfilter och Fender strata i utbyte, allt beaktas”. Receptionen har lina. ”Logga in som Nikklas Nostradamuz. Du behöver ej svara på detta sms. För bara in annonsen. Du är trygg. Du är utom radarn. Moses.”

Skumt, men förmodligen logiskt för Moses. Jag gjorde som han sade. Jag såg Lill-Olle men fick ingen chans att snacka med henne. Kanske lika bra. Jag hade blivit gravt kär. Som om mitt liv inte var nog komplicerat. Stuga tolv var inte ett under av underhållning. Som tur var fanns det en hel papperskasse full av pocketromaner. De flesta spänningsdeckare. Hälften hade jag redan läst. Andra halvan kom till nytta tillsammans med de cd-skivor jag tidigare köpt. Alla mina kläder var tvättade och torra.

Tredje dagen mötte jag Olle. Stor-Olle. För han var stor. Enorm. Ajjo hade sett ut som en skolpojke bredvid Olle. Men Olle var en vänlig själ, visade det sig, trots hans introduktion via högtalarsystemet. Två och tio … mellan ögonen, en man på tvåhundraåriga tallstubbar till ben med en kropp som en sexhundraårig ek och med armar och axlar likt en cementkoloss för långtradarbroms i branta utförsbackar. Olle var en man av egendomliga propotioner, på all de sätt.

Med mild stämma sade han: Moses är en god vän, är du en god vän till Moses är du min gode vän. Du har tydligen inget fel gjort, då stannar du här under mina vingars beskydd sålänge du behöver. Under tiden går livet sin gång, så är det. Uppfattat. Och låt bli min dotter! Lyssnar du!?

Aha ghaa joh javisst, vad du än säger! Visst och visst igen! Ligga lågt och Lill-Olle – aj aj! Jag fattar. Tydligare kunde det inte bli. Tyvärr. För Lill-Olle hade fastnat i min arma skalle. Förmodligen i brist på annan stimulation, eller så var hon något utöver det vanliga. Jag befann mig i en så utsatt och turbulent situation så jag hade svårt att skilja mina sinnestillstånd isär. Stuga tolv. Jag var död och världen cirkulerade runt Lill-Olle. Oj!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

 

Det räknas också

Jomen jag har bloggat. Fast inte här, men här!

Det finns mer jag skulle kunna blogga om. Det gör jag vid ett annat tillfälle. Under tiden, njut av mina underbara husvagnsbloggar på ovanstående länk!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Min Lördag

Egentligen är jag för trött. Men jag har lovat mig själv att nedteckna lördagens äventyr, så om även i korta ordalag. 10:15 – Möter min reskamrat utanför. 10:30 – Är på busscentralen en ½-timma i förväg. 11:00 – Bussen går mot Göteborg och GP-Speedway på Ullevi.

Vi åker buss i ungefär 3 ½ timme, kanske fyra. Är i Göteborg runt 16:00. Tävlingen börjar 19:30. Första mål – Pilsner. Vi traskar mot Avenyn. Efter tre pilsner kommer maten.

Efter ytterligare mat och pilsner och Jäger går vi mot Ullevi. Bredvid tutförsäljarna står öronproppsförsäljarna.

Sedan sätter vi oss på stolar på läktaren, stolar som måste ha varit måttade efter småväxta asiater. Tävlingen börjar.

Under en paus i tävlandet ser man något få stora andra sportevenemang kan erbjuda. Förbrödring mellan lag, landskap och under alkoholpåverkan. Nedan en bild på en Mas som byter till sig en Dackarnaflagga genom att ge bort sin Mas-tröja.

Matchen blev ungefär en timma försenad p.g.a diverse vurpor. Men kul var att en svensk kom på andra plats. Hurra! Tyvärr hamnade en annan svensk på sjukhus, men han är van vid det. *gnuff*

Kom hem vid 04:00 i morse. Sov skitdåligt fram till 13:00. Sedan kravlade jag mig upp och kollade på F1 från Monaco. Det blev även det en försenad tävling. Sedan åt jag, hämtade hund och nu är det kväll. Jag är mätt, nyduschad och ska bädda rent innan jag kryper till kojs. Mums!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Stillastående stress

Sitter i bilkö. Har kommit ett par hundra meter på tjugo minuter. Det är helt sinnessjukt. Får ringa hundpensionatet, dit jag är på väg och meddela att jag inte kommer att kunna hålla tiden. De tar emot och lämnar ut ludd nio på morgonen (då sover jag – passar ej) eller sjutton på eftermiddagen (då är jag vaken men det är mitt uppe i en helig en och en halvtimme i vanliga fall) och det var själva sjutton att hinna köra två och en halv mil på förtio minuter. Det tog nästan, det tog ta mig fan en timme.

Luddet är på hundhotell för imorrn lördag ska husse åka till Sveriges framsida och titta på GP-Speedway. Tjoho! Åker tillsammans med min gamle fader, han bjuder. Jag bugar. Vi åker med bussbolag. Det har vi gjort många gånger förut. Inte bara i Sverige utan ut i Europa, så långt som till Prag bland annat. Enastående vacker och intressant stad för övrigt. Dit skulle jag vilja resa igen.

Har fått loss husvagnen. Allt hade gått bra. Det gick på en tusenlapp mer än vad de sagt från början men det handlar om säkerhet och det prutar jag inte på. Bromsarna var helt slut. Men ibland alltså, jag kör ut vagnen och backar in den där den ska stå tills jag ger mig ut på vägarna. Kopplar av den från bilen och drar i handbromskryckan. Det kuggar inte i . Jag kan inte dra åt den dyra bromsen. Fan! Alltid samma visa.

För, har jag tur med något får jag otur med två till aderton andra grejer. Jaja, det var överdrivet men ibland undrar jag om någon har lagt en besvärjelse över mig. Jag har faktiskt försökt vara en bra människa, jag lovar. Visst. Jag har nog satt mina förtiofemmor i en hel del klaver också, men inte av elakhet. Så lyft denna förbannelse nu, snälla, om just du läser just detta. Tack!

Hasta luego you low ridin punks!

/grandebarda

Spinkens flykt Del 6

Det regnade allt kraftigare under min färd mot Bakvikens camping. Jag riktigt kände hur jag blev flera kilo tyngre vartefter mina kläder blev indränkta av detta försommarregn. Det var varken varmt eller kallt men fartvinden kylde ned mig och de sista två milen var riktigt jobbiga. Jag kände knappt mina händer eller knän.

Efter en och en halv timme kommer jag fram. Bakvikens camping låg vid sydkusten, efter ett litet samhälle som heter Vikens Häll. Vid bommen till campinginfarten stannade jag. Det var en Olle jag skulle fråga efter. Men allt jag såg i receptionsluckan var fagra kvinnor. Efter en stunds tvekan ställde jag moppen på stödet och sträckte på min nedkylda kropp.

En tjej i tjugofemårsålder kom ut. Hon hade blåjeans och en svart kortärmad skjorta på sig med tryck på ärmarna: Bakvikens camping. En röd scoutknuten scarf runt den smäckra halsen. Det långa rödbruna håret i en läcker fläta som räckte ända ned till hennes läckra jeansinpackade rumpa. Jag svalde.

Hej! Jag heter Helena Olofsson, du kan kalla mig Olle. Moses har ringt, vi har väntat på dig, du kan ta stuga 12. Allt detta med en rökhes otroligt sensuell röst. Jag svalde igen. Detta var alltså Olle. Jesus! Jag skulle kunna äta upp bägge mina lillfingrar för en kopp kaffe tillsammans med denna uppenbarelse. Ej tillagade.

Jaja, du behöver inte så värst med upptining ser jag, stuga 12 ligger första till vänster, sedan höger och på höger sida efter servicehuset. Där kan du torka dina kläder för övrigt, sade hon med den rökhesa rösten och slängde lite med den rödbruna hårflätan. Den bruden visste vilka fiskar hon krokat. Jag kraxade fram ett tack!

Bommen gick upp och jag puttrade in på området. Stuga 12 var en fyrbäddsstuga med kokskåp och tv. Campingen var inte mer än en fjärdedelsbelagd. Försäsong. Långliggare och optimister antog jag. Det var ledigt i servicehuset. Jag klev ur allt blött och hängde in i torkskåpen då jag hörde en röst bakom mig. Läcker röv! Jag blev en saltstod.

Läcker röv, hörde jag igen. Nu svalde jag av en helt annan anledning. Fasa! Välkommen till mitt kungarike, sade spökrösten. Den kom från ett högtalarsystem jag först inte lagt märke till. Sedan såg jag en liten lins i ett hörn. Högteknologisk camping, for genom mitt trötta huvud. Jag heter också Olle, sade rösten. Far till Lill-Olle. Få nu inga ideér, sade rösten. För då ska jag ta och trycka upp en ekstock i din lilla fasta röv!

Mitt svar påminde nog mest om spilld tjockgröt uthälld på ett varmt cementgolv … ahldrig ih lihvet … lohvar. Bra. Då förstår vi varandra, sade högtalarrösten. Håll dig i stuga 12 och i detta servicehus. Behöver du nåt finns det i minischopen vid bommen men för djävulen, håll dig borta från min dotter, förstått!? Åh söte nådiga herrn, jag lovar. Och där föll jag ned på mina fortfaranda kalla knän och kände inte hur jag skrapade upp dem intill blodvite uppstod.

Efter denna skräckupplevelse mer eller mindre barrikaderade jag mig i stuga 12.

Fortsättning följer.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Sammelsurium

Orponskaft!

Jag har är ska bli borde vara som jag ska. Samt mittemellan. Svensk lagom. Men hur gör man? Jo! Man får vara lite om sig och kring sig för att inte komma av sig. Citera mig gärna. Hjärna. Hjärnan är ett märkligt organ. En Korg. Fattar ni? Skitsamma. Jag är van att prata med mig själv eller hunden och därmed inte få några vettiga svar.

Vad är det då jag vill? Hitta en skuggplats i mumindalen där pilsner är gratis och stark. Få lov att vila ryggen utan att be om ursäkt. Slippa vända på femtioöringar. Fula jävla mynt för övrigt. Och meningslösa. Jaja, det där var ju högintelligent. ”In my pants! <— Letterman.”

Man vill ju liksom bara ha kul. Men livet är trekantigt och man slår i sina kanter allt som ofta. Det känns. Det svider. Det värker och känns onödigt. Jag undrar hur det känns att vara snuskigt rik. Ja eller åtminstonde ekonomiskt oberoende. Är det bra det? Skulle vilja prova, det är säkert.

Som så ofta är det som det är. Lite eller inget jag kan påverka. Vill det sig väl är jag snart med fungerande husvagn. Det innebär iallafall att jag kan skita i att fäkta och fly snyggt till plats jag väljer efter tycke och tillgänglighet. Känns bra. Men det är bäst att inte kasta liten tuva över högt lass över ån. Man kan ju träffa ett glashus.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Annars?

Idag mötte jag mitt hus lokafyllo. Han satt vid bommen och väntade på ambulans. Snorfull. Sedan nyår, minst. Femtiotre år gammal. Ganska sympatisk snubbe annars. Men gravt alkoholiserad sedan, jag vet inte vilket årtal. Det är många års supande som skapar en så tragisk figur, det vet jag iallafall. Jag hoppas det går bra. Han klagade på pumpen. Jag tror det är hjärtesorg och en längtan efter torken.

Nåja. Jag har pysslat med husvagnen även idag. Finns att läsa HÄR. Annars knallar det. Detta djävla väderomslag har knullat till det med min ledvärk. Så även för hunden, som haltar svårt. Stackars jävel, jag vet vad det innebär. Sedan tretton års ålder. Då det hette växtvärk, i brist på utbildning och kunskaper.

Inte helt överraskande har jag bloggat på husvagnsforumet samt gjort ett inlägg som handlar om sånt jag vill veta. Så nu har jag slut på, inte tankar och skrift, men ork. Så håll till godo med denna enkla text.

Spinken återkommer snart, det är ett löfte.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Husvagnsblogglänk

Jag bloggar inte på lördagar. Nån dag ska man väl få vara ledig på, har jag, i samråd med mig själv, kommit fram till. Nu fanns det en helt annan orsak till att det inte blev något skrivet igår. Jag gjorde nämligen i ordning min gamla husvagn igår och sov över i Friggeboden. Om mina husvagnsäventyr kan intressera finner man dem HÄR .

Min hittills enda tillflyktsort när lägenhetsboendet kännts jobbigt (MT) & raketer bl.a.

Ja nu har jag öppnat upp och startat ännu en blogg. Man har väl blivit lite skadad, antar jag. Men det bjuder jag på. Jag bjuder även på ytterligare en bild idag. På ekipaget. Mitt nya hem.

Ekipaget – Min chans till ett bättre boende.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda