Några riktigt festliga rader

Just nu, i detta ögonblick, skulle han vilja sätta på musik. Ganska högt. Och sedan börja skriva på en antingen rolig eller underfundig historia. Den skulle handla om en kille, lite lik han själv. Samtidigt helt olik. Låt oss tänka fram en lång och smal yngre man …

 … näe fan, jag behöver musik, tänkte han och rullade ur sin smala säng utan ben. Välte en halvtom ölburk över en pizzakartong med flottiga kanter i. Han suckade och började öppna ögonen. Sakta. Sakta. Morgonsolen silade in genom ett skitigt fönster och sneda dammiga lammeller. Det ena ögat hade klibbat fast i gul torkad gegga. Han kräktes.

… näe fan, jag behöver musik, tänkte han och satte sig upp, slog i huvudet och dråsade omkull igen. Husbilen gungade lojt på slöa fjädrar. Det var varmt. Hans bädd var ett virrvarr av genomsura lakan och filtar. På kudden låg en sanslöst ful katt och sov. Han hasade sig ur bädden och slog upp dörren. Precis intill hans undangömda husbil stod en skinande miljonvagn. En Bürstner Solano T 615. Utanför den låg en fet tant, naken, och solade. Han kräktes.

… näe fan, jag behöver musik, tänkte han och försökte rulla ur sin Hästen. Men där låg en botoxsilikonanorektiker. Med vitt pulver under näsan, död. Han rullade åt andra hållet. Där låg hennes tvillingsyrra. Vid liv. Det här är en mardröm, tänkte han och sjönk tillbaka i den svindyra sängen. Han låg en stund och studerade stuckaturen i taken. Plötsligt hörde han ett burp, ett kvävt hostande, en inandning som tog ett abrubt slut. Jaha, där dog hon också, resonerade han kallt, och kräktes.

Själv har jag inte kräkts på ett bra tag. Det är skönt för det är så jobbigt. Men mentalt vill jag spy det allra äckligaste man kan fantisera ihop, rätt ned i halsen på hobbysnickardjäveln som väckt mig ytterligare en lördag och söndagsmorgon. Spy den fan så full att denne drunknar. Det ska vara fyllespya, galla och barnträck. Döda katter, vassa törnen och toxic waste. Som i en dröm … näe fan, jag behöver lite musik, tänker jag och tittar på klockan. 23:04. Inte så himla bra kanske. Nä. Jag skiter i det helt enkelt.

Men det är ett som är säkert. Jag spyr på att behöva ha det såhär. Det kräks jag på hedersord på. Burp!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda