Nyss kollat klart Letterman. Bland gästerna var Renee Zellweger. Jag har väl aldrig haft någon särskild åsikt om henne förut. Men jag kunde inte låta bli att lägga märke till att hon var märkligt stel i ansiktet. Botox? Jag undrar … ser inte människor som är så offentliga sånt själva? Jag menar, titta vilket slätt ansikte jag har, nej jag har inte ansiktsförlamning … o.s.v. Jag tycker det är konstigt iallafall.
Skitsamma. Var och en får väl bli lycklig på sin fason, som gumman sade och pussade kossan. Jag är en ganska ensam människa. Det är inget jag egentligen lider av. Men jag kommer på det ibland. Som tidigare ikväll. Fick ett mail, skicka det här vidare till sju kamrater så blir du evigt lycklig … bla bla bla. Jag har inte sju goda vänner. Jag har … tre fyra stycken som jag betraktar som goda vänner.
Hellre det än som det var förut. När jag var yngre och vildare. Det fanns tider då jag lika gärna kunde haft snurrdörr till lägenheterna jag bodde i. Kaffe, värmestuga och festlokal. Inte en lugn stund och inte så många riktiga vänner. Men det märkte man ju inte först. Det var när man verkligen behövde hjälp. Då räckte det att räkna de riktigt goda vännerna på ena handens fingrar och jag fick alltid nåt finger över.
Nä jag trivs med att skrota runt för mig själv. Jag har ju hunden som sällskap och mina få goda vänner kan jag umgås med på ett lättsamt och otvunget sätt när tillfälle bjuds. Funkar finfint. Man förändras. Som ung man svor jag på att aldrig bli som den något äldre man jag idag är. Hellre ta livet av sig och dö som ett vackert lik, som det sades i Uggla-anda. Idag skulle jag inte stå ut med mitt yngre jag. Jag skulle förmodligen ge mig själv ett rejält kok stryk.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
