Här har vi nu en person som vid alla möjliga tillfällen alltid väljer en defensiv linje initialt. Det mesta är svårt, för att inte säga omöjligt. Är det inget av dessa två är det däremot orimligt eller ej genomförbart. Är det inget av dessa alternativ är det trots allt inte begåvat. Det är bara dumt och följande ovanstående ord: svårt – omöjligt – orimligt – ogenomförbart. Motstånd utan utredning och utan påföljande problemlösning. NEJ!
Och så kommer man som motpart med en oförutsägbar variant. ”Om man gör såhär istället?” (följes av en påtagligt lång tyst paus) Jag riktigt hör hur de negativa kugghjulen knakar i skallen på min opponent. Som för övrigt är en ohyggligt närstående släkting med det fetaste lädret i släkten. Min far. Som jag ibland undrar om han hellre skulle bekosta min begravning än att rucka på sina principer.
Sedan bryter en oväntad solstråle fram. Positiva utrop och frön till ideér. Jag baxnar. I denna diskussion har även andra viktiga ting avhandlats. Såsom fortskaffningsmedels varande eller icke varande. Som vad överhuvudets väl betrodda bilmekaniker säger sig ha fått för information i jämförelse med vad jag (som familjens fordonsdräng) har rapporterat. Ej kompatibelt.
Men som jag märkt har äldre män än jag ett helt annat förhållande till minne och muntliga överrenskommelser samt minnesbilder. Och jag inbillar mig att mitt minne torde vara av lite bättre kvalitet när det kommer till korttidsminne än män med ytterligare 30-40 års levnad än mig. Nå.
I slutänden kan det i bästa fall bli hyfsat, allt detta, som jag hoppas skall hända för mig. För funkar det för mig har jag så väsentligt mycket lättare att förhålla mig till min närmaste omgivning i vilken mina närmaste släktingar ovilligt ingår i. Eller inte. Lite brist på s.k ”feedback” där. Kanske kan jag skylla på mig själv. Eller inte. Hursomhelst. Idag såg jag en solstråle. Tack för det!
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
