Nu är det oroligt. Min gamla mor ligger på sjukhus sedan ett dygn. Fick reda på det idag. Drabbades tydligen av världshistoriens värsta migränanfall i går kväll. Eller något liknande. Så illa så att akutvård uppsöktes. Och hon blev inlagd och får nu morfin mot smärtan. Jävlar!
Sådant här får en att fundera. Hur blir det när ”de gamle” gått bort? Vid ett tillfälle när jag var gäst på ett bröllop kom frågan: När blir man vuxen? – upp, medans vi stod ett gäng och rökte utanför. En man sade: När ens föräldrar dött. Ligger det något i det? Jag vet inte än. Om jag, och det är sannolikt, överlever mina päron och de prickar in genomsnittsåldern som gäller nu, d.v.s ca: 80 knyck, har jag svar på frågan inom ett drygt decennium.
För mindre än två år sedan var morsan och jag på Teneriffa. Vi hyrde hoj, hon satt bakpå. Vi tog busstur upp till Teide, Spaniens högsta berg, åkte linbana och knatade runt på toppen. Nu ligger hon i ett mörkt och tyst rum i stadens sjukhus och ingen vet vad som är på tok. Jag känner maktlöshet gränsande till apati. Och ledsamhet.
Nu behöver det ju inte målas djävlar på väggarna. Men jag önskar att min gamle tjurskallige far kunde inse fördelen med att kränga villan de haft sedan -70 och som är allt annat än handikappanpassad, stycka av tomten, som är enorm, och skaffa sig en modern enplanskåk för de sista gyllene åren. Nu är det bara bedrövligt.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
