Nyårsflykten

Äh! Det är lika bra att jag skriver nu. Nattbloggare som jag annars oftast är.

Såhär dags imorrn håller jag på att plocka ihop matsäck åt mig och hund. För lång färd mot både natt och tidig morgon. För det är så det är när man har en raketrädd hund. I bilen känner han sig trygg. Och när vi kör på motorväg och bilstereon är på hörs få eller inga smällare eller fyrverkerier igenom.

Då och då far jag in på småvägar långt in i djupa skogen. Där får han gå och sträcka på sig. Göra det han behöver. Det finns några hästgårdar där det är lungt. Vi kommer förmodligen att åka hemifrån redan vid 14-tiden för att återkomma vid 03:00-tiden 2008. Redan nu smäller småungar smällare utanför. Hund ligger ihopkurad i hallen och vantrivs med livet. Och det kommer bara att bli värre innan det blir bättre.

Jag funderade på att redan idag åka in till staden för att proviantera. Men jag vill inte lämna rädd hund ensam. Och jag vill inte heller låta honom ligga i bilen mer än nödvändigt då det blir många timmar imorrn. Det är lite jobbigt att behöva ha det på det här viset. Min hund är min unge och det är egentligen inget jag kan göra för honom mer än det jag ovan beskrivit.

Det är svårt att inte bli arg. Arg på handlare som säljer smällare, som är förbjudet. Arg på vuxna som köper smällare de inte får smälla och arg på samma vuxna som ger dessa smällare till sina barn. Arg på ungarna som springer mellan husen och leker med dessa smällare. Hur många lagbrott räknade jag upp här? Fyra fem stycken. Jag ser eller hör aldrig några vuxna säga åt mindreåriga. Har vi kollektivt gett upp?

Är de flesta människor uppgivna? Eller rädda för barn? Eller lite av varje kanske, så kan det hänga ihop. Så viktigt är det väl ändå inte …

Jag mötte en kvinna på ett bostadsmöte för ett par månader sedan där jag tog upp den här problematiken för, i mitt fall främst hundägare, boende som inte riktigt gillar allt det här smattrandet, smällandet och visslandet. Hon berättade att hennes man, av anledningar jag inte går in på närmare, varit i krig och såhär runt jul-nyår mår så dåligt av allt detta så han inte kan sova. Faller i gråt och blir fullständigt håglös. Dessutom föll yngsta dottern i gråt och deras katter gömde sig när det smäller.

Det finns så många som lider i tysthet. Jag önskar att den tystnaden kunde bli lite mer bedövande. Så att den hörs ända till dem som i ren okunskap eller vad det nu är, inte kan låta bli att fira nyår redan en vecka före jul och inte kan sluta förrens allt är uppskjutet, påtänt och uppsmällt. Det brukar hålla på en vecka in på varje nytt år. Alltså ren terror för många i vårat samhälle under tre veckors tid.

Min hund går på toaletten ute. När det smäller vågar han inte gå ut. Lyckas jag ändå locka med honom ut får han inte mycket uträttat, om ens något. Skräcken är starkare än behoven. Så jag har alltså en rädd hund som även är nödig under en lång tid och inget kan jag göra. Och nyårsafton (och även Valborg) firar jag och hund i bil. Gamla traditioner gör att vi inte kan vistas i våran bostad eller vårat bostadsområde utan måste fly. Dit där det inga andra människor finns. Där skulle jag vilja bo.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

En ovanlig Fredag

Det var ju trevligt så länge det varade. Besök av god vän som färdas med kommunala färdmedel. Var tvungen att springa iväg redan tio över tjugotre. Sista bussen in till staden en fredagskväll. Men vi hann att språkas vid. Höja ett par bägare. Se en film, Simpsons – The Movie (som var kul) och äta gott ihop. Gott så.

Nu ska jag slökolla på tv. Sippa lite JD och malt. Låta kropp och själ hinna ikapp. Det är alltid något särskilt när man får besök av människor som är viktiga för en. Någon slags anspänning. Och nu. En annan slags spänning, avspänning. Det gick bra, vi hade trevligt (om än för kort tid) och nu har jag ordningen återställd.

Hund mår inte bra. Det smäller, visslar och smattrar. Det glädjer mig dock att TV4:a – Nyheterna rapporterade att flera kommuner i Svea Rike har förbjudit allmänt smällande annat än på Nyårsafton. Och att T-bane-stationer i storstaden p.g.a bl.a fyrverkeriattacker har fått stänga. Jag missunnar ingen ett fint nyårsfyrverkeri anordnat av experter med tillstånd. Däremot ska småungar inte ränna runt och ställa till jävelskap med explosivt material mot lag och ordning. Det drabbar så många fler än vad de flesta anar.

Tog ett snack med tre kids ikväll. De hade smällt av nåt i mitt trapphus. Jag tog det varligt. Förklarade i enkla ord hur och vilka det drabbar och hur okul det egentligen är. De slokade med huvudena och tycktes ta till sig en del av det jag sa. Synd att deras föräldrar inte har ork och tid att ta ett snack med sina barn. De får smällare som lördagsgodis och det är lördag hela veckan, i tre veckors tid. Nä, det är inte ok.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Ser krönet, gasar … !!!

Så sitter värken ihopkopplad med översta nackkotan, ned utmed ryggraden. Ut i axlarna. Ned i svanken och ländryggen. Ut i vänster höft och … det börjar bli tröttsamt. 

Vaknade idag två timmar innan klockradion skulle gå igång. Med tokvärk. Idiotgrannen hade låtit både hammare och borrmaskin vila, vad hjälpte det. Sanslös värk. Nya rekord i smärta.

Upp. Värkmedicin och vitaminer. Kaffe och cigg och läsning, ”Anna Jansson, pojke försvunnen.” Mera kaffe och mackor. Ut med hund. 4+ och blåsigt samt barmark. 27 december, borde det inte vara vinter nu? Lite snö och minus … tack!? Snälla!!!

Ändå uppe skapligt. Bra på sätt och vis. Får besök av god vän fredag kväll. Hinner in till staden för att handla allt nödvändigt. Samt lite mer. Utmärkt! Hinner nätt och jämnt hem för att hinna ikapp den invanda rytmen. Det klaffar.

Äter ånyo och traskar hund. Det knallar och smäller lite här och där. Jag har förtiotvå kilo fyrbent panikbroiler i ett snöre. Men han kan uträtta vad han behöver. Får mat med extra Glucosamin för första gången. (Schäferblandis, snart sju år) Första gången jag har en hund med ledbesvär. Själv är jag van reumatiker sedan barnsben. Inte kul.

Imorrn storstädning innan besök i morgon afton. Hua! Har lagat mat i förväg. Behöver endast koka färskpasta och skiva upp grönsaker. Själv är bästa dräng, som det heter. Det blir nog bra. Kamrat är god kamrat. Har själv epilepsi. Mild variant men ändå. Insikt i kroniskst elände. Samförstånd.

Nå, det får väl vara en ganska innehållsrik blogg för att vara en torsdag. Mitt i skiten av smällare och fylla.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Vad önskas?

Fick en utmaning från DÖDSKALLEGROTTAN.

”…och som sådan svår att motstå. Speciellt om man får önska sig vad man vill. Så jag antar lngemars utmaning och här kommer önskningarna från grandebardas kabyss.”

1. Jag önskar alla mina nära och kära ett långt, framgångsrikt och lyckligt liv.

2. En förutsättning för det är fred på Tellus och må alla människor få mat i magen, tak över huvudet och en gnutta kärlek och omsorg i lämplig dos.

3. Jag önskar en del småsaker till mig själv. Det är ju tillåtet när man får önska vad man vill och nu har jag ju önskat fred på jorden och till alla andra människor. Så …

4. Jag önskar mig ett hus på landet, i skogen nära en sjö eller vattendrag. Där allt fungerar och är betalt.

5. Där önskar jag få framleva resten av mitt liv tillsammans med min nuvarande och framtida hundar i frid och frihet.

6. Där önskar jag att jag kan plantera ett träd vid vars fot jag kan begrava mina kära hundar när deras tid kommit inklusive de jag redan mist till köttkvarnar och förbränningsanläggningar.

7. När mitt liv är till ända önskar jag att jag får begravas tillsammans med dem och en Harley-Davidson, ett helrör Jack Daniels och vinylutgåvan av Motörheads ”No sleep til´Hammersmith” vid det trädets fot.

Jag har ingen att skicka detta vidare till men skulle någon läsare se detta och bli inspirerad, tala gärna om det. Tack!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Jag och min stora käft

Jag hann inte mer än posta förra bloggen så börjar det smälla ute. Jag och min stora käft (flinka fingrar) … och det är kraftiga smällar. Och det har varit förbjudet sedan 2001.

Såhär står det på polisens hemsida —> ¤ <—- Knapp.

Men va fan! Folk kommer ju undan med ministermord och gruppvåldtäckt så det är väl inget att bli upprörd över … eller?

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Osmällt & Ohypat

Det är en annan dag. Annandagen. En rätt så meningslös dag. Onsdagsöndag. Allt står still. Ute är det mörkt, blött och skitigt. Inne är det lite ljusare. Men skitigt. Har man stor jycke och är flitig promenerare spelar det ingen roll hur noga man torkar av och ibland spolar av luddet. Är hallen kabyssens genomgångsrum sprids smuts och grus vare sig man vill eller inte.

Men det var inte det jag satte mig för att skriva om. Jag är en smula förundrad. På ett bra sätt. Det har nämligen inte avfyrats några smällare eller fyrverkerier här där jag bor än. Ja någon enstaka knall i fjärran. Men inte mer än det och det är en avsevärd skillnad mot hur det brukar vara. Och gladast är hunden för det är han som lider av det. Men nyårsafton firar vi i bilen på någon motorväg eller vid någon hästgård i djupaste skogen. Där smälls det inte.

Förra nyår stuvada jag in ludd och matsäck samt en trave nybrända cd-skivor i bilen redan klockan 14:00. Sedan låg vi ute på vägarna eller var och gick i det djupa skogarna fram till 03:00 på nyårsdagen. Husse somnade väl vid 04:00. Sedan fick tokiga grannen tuppjuck och började spika 08:00. Så började 2007 för underskriven. Hoppas -08 börjar lite lugnare och lite senare.

Julen har passerat ganska behagligt måste jag tillstå. Annars är jag inte särskilt förtjust i några sådana här helger. Längre. Men i år har det känts ohypat, sansat, på något sätt. Trevligt! Bara man kommer runt nyårshörnet och allt i fyrverkeriväg är uppsmällt är det väl ganska så att det återgår i gamla invanda hjulspår. Vilket har sin tråkiga trygghet.

Det går mot midsommar …

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

När hjärtat smälter på grandebarda

Man har sina plikter … 

Yngsta syskonbarnet är överexcalterat

Alla dessa blondiner!

God Jul!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Sorry damen!

Ofta hör jag många, både på nätet och irl, som tycker att de har för kallt i sina hyresrätter. Sedan min hyresvärd jackade in sig på fjärrvärme för dryga två år sedan har jag tyckt det är för varmt på höst/vinter/vår, innan de slår av värmen för sommaren.

Enkelt uttryckt får jag vattna mina krukväxter oftare på vinterhalvåret än på sommarhalvåret. Jag går klädd i shorts, t-shirt och går barfota. Jag har en snitt-temperatur inne på ca: 23 grader Celsius. För varmt. Torr värme. Ofräscht.

Det lackar obönhörligen mot Jul. Allt är fixat. Så gott jag kan. Sill, skinka, köttbullar, prinskorv och ägg i kylen. Potatis i svalen. Det blir nog bra det här. Alla i släkten jag berörs av får varsin klapp. Inte samma värde men samma tanke.

Lördag har övergått i söndag. Det känns som tisdag. Den tokiga grannen spikar fortfarande. Inte konstant. Bara då och då. Ett minimalt flyttlass har stått i hissen. Nu står det i trapphuset. Glömt? Jag vet inte. Fel helg att flytta i, om ni frågar mig.

Annars är det som det brukar. Ömsom vin, ömsom vatten. Lider svårt av sömnrubbningar p.g.a värk. Vaknade igår efter endast fyra timmars sömn av värk. Resten av tiden fram till klockradions försynta igångsättarviskningar var inte djup sömn.

Nå. Man är van. Men allt annat än tillfreds. Slut i både kropp och i huvudet. Och hur ska man få folk att fatta det när man stolpar runt som en ”Stor Stark”? ”Sorry damen, jag bär inte diskmaskiner, jag har ryggreumatism.” 

Två gånger den senaste veckan har jag fått frågan om jag kan hjälpa till grannar som flyttar in/ut. Ena gången var det en tresitssoffa, andra gången en diskmaskin. Jag går med hunden, lagar mat och biter ihop. Basta. När jag ligger och gråter ser ni mig inte.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda 

Nu är det för lugnt

Bägge mina yngre syskon är småbarnsföräldrar. När knattarna har försvunnit ur synhåll och inte längre hörs, då är det nåt på gång. Det slår sällan fel och är väl ett gammalt grekiskt ordspråk från f.k.f.

Nu är det för tyst i mitt bostadsområde. För att vara fredagen före måndagen som är dopparedagen. Tro mig. Det är onormalt. Men å andra sidan, det får gärna fortsätta, vilket det naturligtvis inte gör, men ändå. Att drömma är gratis.

Tidigare idag brände jag in till staden och införskaffade julklappar. Det som dock tog längst tid var att sitta i alla bilköer. Tur att jag hade bra musik i cd´n. Och hyfsat gott om tid. Nu är allt i hamn. Dags att andas ut.

Den 24´e har jag ett extraknäck. Ska tomta för halva styrkan av mina syskonbarn. De bor i mina anvironger så jycken (som inte kan följa med p.g.a allergi) behöver inte ligga ensam så länge. Då är han lättare att rasta. Det är det bara jag som märker. Är han riktigt uttråkad påminner han mest om en iller på syra.

Ja det var väl det hela för idag.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda 

Simma din djävul!

Vilken dag.

På den här djävla adressen får man inte en blund i öronen. Det är sanslöst. Flera timmar innan min klockradio skulle viska igång mig börjas det. Men inte av den tvärpuckade grannen. Nä nu ska hantverkare hålls och borra och spika och leva djävulen. Vad är det för vits att engagera sig i sitt boende?

Försökte sova ikapp i eftermiddags men det blev som bäst tillfälliga slumrar. Dessutom brann en hel dag upp. Eller brann inne, vilket man vill. Fick inte ett skit gjort. Mer än basics. Äta, promenera hund. Inget mer än det. Julpaniken närmar sig. Hade sådan ångest inför det i eftermiddags att jag fick spy. Fan!

Imorrn ska jag försöka hitta det min syrra mailat att mina systerdöttrar vill ha i julklapp. Sedan får det vara nog. Jag har frågat mina syskon vad de vill ha, om de vill ha något. De svarar inte. Är väl för upptagna. Fast å andra sidan, de har tillräckligt med fläsk för att kunna skaffa sig det de behöver. Och vad de verkligen skulle behöva, det kan jag inte köpa dem. Så det blir trisslotter till både syskon och päron. Vem vet. De kanske vinner stort och kan skaffa sig det de verkligen vill ha men jag inte kan erbjuda. Någonsin.

Jag hatar storhelger. Då flinar ensamhetens stora fula tryne som värst. Det mesta är stängt och det är skit på tv. Folk super och slåss. Om en stackars bullerskadad hyresgäst ringer störningsjouren och klagar på en maniskt spikande och borrandes granne har de fullt upp med slagsmål och annat storhelgstragiskt. Hey. Jag fattar läget.

Men jag står fan inte ut med detta. Snart förtiotvå och på gränsen till ett kapitalt nervsammanbrott. Packa min gamla Volvo och dra söderut, bo i bilen och luffa runt? Med ryggreumatism, känns inte som någon bra idé. Jag bodde i min bil för sju år sedan. I två dygn, under en tractorpullingtävling i Hörby. Jag var så ledbruten så det liknade ingenting tidigare upplevt.

Nä. Jag får sätta ut en kontaktannons.

”Sökes. Kvinna med stort tålamod som kan tänka sig att leva ihop med en man som ej är intresserad mer än att ha någon att dela ekonomi med. Som behöver någon som petar på mig så jag kan gå upp i rimlig tid för att sköta hundpromenader och matintag. Den sökande, jag, har svåra bullerskador av snart sexårig karaktär. Därav behöver jag varje natt cementera in mitt huvud i ett ljudisolerat klot för att få mina mer än välbehövliga åtta timmars sömn. Svar till Kronisk nattuggla. P.S. Du behöver inte ens låtsas tycka om mig, bara du sköter väckning, eget rum kan tillhandahållas och vill du göka med andra, kör så det ryker, bara jag får sova och du väcker mig så jag kan få sova, käka och traska hund. D.S.”

Varje människa har en bristningspunkt. Alla har väl någon demon. Jag har flera. Jag vet att jag inte kan dränka dem i alkohol. Men jag kan ju alltid få dem att simma. Så de är trötta när jag lägger mitt grånande huvud på de kuddar som inte dämpar andras idioti, flera gånger i veckan, året runt, i flera år.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda