Det är jag det. Har svårt att rota mig på nätet. Håller igång tre bloggar med lite olika stuk. Har ytterligare en samt lite andra platser i bakfickan. Man vill ju inte köra fast. Behövs lite olika in och utgångar.
Nu ska jag kolla på Dårsin 
Hasta!
P.S. Bloggar på AB under samma nick som här och bloggat där senast. D.S.
/grandebarda
Här har det varit semesterstängt. Inte för att jag haft semester. Inte i vanlig bemärkelse iallafall. Men jag har tagit semester från dårhuset jag hyr lägenhet i. Bott i min gamla fina husvagn i elva veckor på raken. Nu är själen i hyfsad balans igen. Innan jag planterade mitt beniga arsle i skogen i vagnen var min själ min själ uppe ur kroppen och smiskade mina grå tinningar i protest över alltings jävlighet.
Förra torsdagen insåg jag att det endast återstod ungefär sex veckor till flytt. Jorå. Jag har fått tummen ur och anser mig mer än färdig med detta boende. Fast jag får handskas med två flyttar istället för en. Jag ser det som ett äventyr, inte som en besvärlig omständighet. Även om det hade legat närmare till hands. Vaffö jö hann på dé viset?
Jo, jag ska köpa mig en kvart där det är lugnt. Men den finns inte riktigt än. Den är inte byggd. Men här i dårhuset stannar jag inte så jag baxar iväg mitt junk till en annan kvart i väntan på att slutdestinationen blir byggd. Och under tiden kan jag ju alltid dyka under radarn och bo i vagnen. Det var riktigt mysigt det. Men om det bloggar jag under samma nick som här men där – PEKAR-> 
)
Det är nåt rent för märkvärdigt vad med skit jag samlat på mig under de sju år jag tillbringat i dårhuset. Men jag är duktig. Slänger minst en säck onödigheter om dagen. Ett släp med bortglömt bra att ha från källareförrådet är även bortforslat. Känns lite lättare att andas. Fast det är långt kvar tills jag är nöjd med detta flyttröj. Intentionen är ju att flytta så lätt som möjligt och när jag väl hamnat i min egen bostad skapa en plats att trivas i tills träfracken åker på och jag bärs ut med fötterna först.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
Jorå, jag har skrivit blogg idag också. Den finns på en annan plats. Här.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
Oh! Vad jag tycker internet är tråkigt just nu. Var tar man vägen då? Jo visst. Jag kan ju alltid stänga av och läsa en bok. Dra en tralla. Zappa runt i burkvärlden. Men va fan! Att uppleva nätet som tråkigt, säger det något om mig eller internet?
Jorå serru. Så att … och annars, jorå. Strålande tider. Vänder på femtioöringar med fjorton dar kvar till nästa pension. Jävlar vad det svider att t.ex betala tv-licens. Jag ser aldrig på SVT. Lyssnar aldrig på radio. Nä, det är ett rån det där. Radiotjänst i Kiruna förkortar jag RIK. Själv är jag fattig och känner mig rånad.
Pyssel i både den närmsta framtiden och i den lite mer fjärran framtiden. Men det är kära besvär. Nå, när allt fallit på plats vill säga. Om det vet man ju ingenting. Jag kan ju bli alldeles död imorrn. Nja, jag har ju iallafall haft en hyfsad dag idag. Och fick mig ett gott skratt när jag såg den … na fil fick jag inte ladda upp här. Skit! Nä, nu får det räcka för idag.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
Lördag kväll. Det är lugnt i grandebardas kabyss. Tv´n står på. Jag har nyss gått en sväng med mitt ludd. Nåt geni vimsade runt med pannlampa i kolonilottområdet här intill. Ja jag slutar aldrig förvånas över människans märkliga mångfald i egendomliga beteenden.
Jag har inte skrivit så mycket här. Men jag skriver. Jag fotar. Och jag försöker tänka positivt. Blandad framgång. Det går ju mot sommar och det är ju alltid trevligt. Kabyssen är nystädad och luddets ludd är nyborstat. Jag har tagit en lång dusch ikväll och kommer att krypa ned i en nybäddad snarkofag. Alltid något.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”
08:15 – Spika spika borra borra … Suck. Jag som hade tänkt ta sovmorgon. Klockradion står ställd på 11:00. Nå, jag vacklar upp och misshandlar en asiat (slår en gul – pissar helt enkelt, ha ha ha) varefter jag vinglar ut och öppnar balkongdörren. Där nere utanför nästa port står en firmabil. Då är det väl nåt jobb som ska göras i kåken. Stapplar tillbaks till bingen och får tio minuter där, tjugo minuter där fram till just elva. Kliver upp tröttare än vad jag var när jag gick och lade mig.
Ägnar dagen åt diverse övningar som att låna böcker. Som att leta reda på förtält till husvagnen. Och bland annat skriva kontrakt på ny campingtomt för det kommande året. Inga konstigheter, som nån semikänd båtbartender ofta tycks säga.
Efter dessa äventyr kopplar jag min gamle trotjänare för eftermiddagspromenaden. Han är ju trots allt åtta år, börjar bli vit om nosen och linkar lite då och då. Om man räknar om människoår till hundår har han gått i ålderspension nyligen. Men han är söt, det lilla luddet. Min kompis. Ossebossepillifjonken bobben! *barnslig röst*
När vi nästan kommit tillbaka går vi ikapp en kvinna med barn och hund. Jag stannar upp så de får lite försprång, mitt ludd är ju trots allt en alfahanne som pissat in dessa rundor i snart sju år. Från linkande vitnos till borstig styvsvans på två sekunder, jag kan det allt för väl. Och med sina 43 kilo och 72 cm i mankhöjd är han en ganska övertygande tupp.
Människorna med hund rundar en krök och vi knallar vidare efter. Kommer runt krök och kvinnan har vänt och går emot oss. Så fort hon ser det tar hon ett stadigt tag i kopplet på sin hund – en ”köttkäft” som jag brukar kalla dem och drar in hunden mellan en huskropp och ett cykelhus samtidigt som hon bannar hunden och hunden ylar av smärta eller rädsla.
Barnet är en liten fet tjej på sex sju år. Hon tittar på oss och säger: ”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”
Jag säger: ”Det kan du ju drömma om”. För nu är det såhär nämligen – jag går hellre mellan och avstyr slagsmål om jag så får uppsöka vård akut efteråt, hellre än att åka till veterinären. Jag har slagits med hundar förr och är beredd att göra det igen. Men det säger jag ju naturligtvis inte till den där feta lilla tjejen.
Vad jag däremot gör är att koka av ilska. Var får ett barn något sådant ifrån? Jo äldre syskon och eller föräldrar. Vilket visar vilken/vilka olämpliga hundägare de är. Jag har inget emot pitbulls eller amstaffs eller pudlar. Fostra en hund rätt så är sannolikheten astronomiskt liten att den går till dödlig attack. Det gäller både mot människor och alla de andra slags djur som finns i vår herres hage.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
Så har jag fått höra att ytterligare en av alla gamla banditer jag tidigare umgåtts med ligger för döden. Endast dryga femtio år ung. Men sondmatning och syrgas. Det handlar om månader.
För tio år sedan eller mer satt vi i stadens parker och krökade och rökte brass. Han var alltid välklädd, klippt och rakad och på ett gott humör. Klipsk kille. Vaken och på banan men ändå alltid lätt dosad på kröken och eller med brass. Trevlig, välverserad och lugn. Och snygg, om en heterokille kan säga så.
Nu ligger han med sondmatning och syrgas och väntar på den sista dagen i sitt liv vilken bör inträffa inom kort. Ett slöseri med mänsklig intelligens. Men så är det så ofta har jag märkt. Sveper man ihop alla missbrukare och udda existencer och gör ett genomslag på IQ är summan av snillen påfallande hög.
De fick inte plats i den grå klossmodellen Sveriges gamla socialdemokratiska styre stenhårt drev. Ett utanförskap som kostat Sverige mer än vad som kan räknas i kronor och ören. Från min horisont och med de erfarenheter jag har är Sverige snart fattigare av ytterligare en resurs i samhällskunskap.
Han är inte död än. Men prognosen är tydligen entydig. Månader, max. Han är dryga femtio. Jag är dryga fyrtio. Det pratas idag om förlorade generationer. Men de är fortfarande vid liv. Och ingen tycks vill kännas vid de generationer av fritänkare och rebeller vi haft såvida de inte gjorde sig kända. Alla de okända dör ifrån och få tycks kännas vid dessa individer.
Tack för all visdom och sköna stunder, Stins. Trots du ännu inte lämnat denna jord. Kan jag kommer jag att lägga en kvarting i din kista den dagen det blir aktuellt.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
”Där ändrade jag mig. Den första meningen i detta blogginlägg. Eftersom jag har en förmåga att rapa ur mig samma skit gång efter gång. Låt se, något positivt. Man vill ju liksom bara vara glad.”
Ja det var väl det hela för nu.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
En förtvivlad och förrvirrad man försökte förklara sitt predikament. Dessvärre talade han för döva öron. Världen snurrade på för fort. De han räckte ut en hand till hann inte. Såg inte. Kunde inte. Ville inte. Orkade inte. Pressen var för stor. Det fanns inte utrymme för förtvivlade förvirrade män i medelåldern.
Mannen ville inte ligga någon till last. Han ville inte ta plats. Allt han ville var att någon, vem som helst, skulle kunna offra några minuter av sin tid. Lyssna på mannens frågor och i bästa fall peka åt rätt håll. Men det blev inget med det. Världen och dess människor var som en karusell i hyperfart och mannen stod vid sidan av, på fast mark.
Iallafall var det så han upplevde det, där han stod och svajade på ett gungfly i ett träsk fyllt av kall gyttja. En hungrig gyttja villig att svälja en förtvivlad och förvirrad man på ett ögonblick, utan att rapa efteråt. Mannen stod där, svajandes, såg karusellen, såg det liv han aldrig lyckades platsa i snurra allt fortare. Mannen var tom på ord. Tom på handling.
Känslor. Själsliv. Behov. Önskan. Mod. Hat. Tomt.
Förtvivlad och förvirrad.
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
-Där är ju idioten! Ska jag dunka han. Ska jag sprätta han. (Jag hade just gått ut med hunden igår kväll vid 22-tiden. Ett par i 30-45-årsåldern vacklar trettio meter framför mig, karln träter på kvinnan innan han vrålar det jag skrev nyss.)
Vad jag vet har jag varken sagt eller gjort något för att göra någon annan medmänniska så upprörd. Jag håller masken och avståndet. Jag har ju trots allt min hund med mig. Samtidigt som jag är proppmätt och lagom trött. Dessutom är jag i princip nykter vilket dämpar mitt aggressiva sinnelag. Hade jag varit ensam och lite full hade jag gapat tillbaks. Något i stil med: ” Gapstararna häckar tidigt i år!” … eller något liknande.
Karlen förtsätter, vilt hejdad av kvinnan i sällskapet. Hon vrålar – ”Fel snubbe, håll käften!” -”Nu går vi …!” O.s.v. Han vrålar vidare. ”-Jag kan dunka honom, jag sprättar honom, jag dränker han. Jag tar en planka och slår han … ” Jag stryper han, jag … Håll käften!!! vrålar kvinnan. Jag bara knallar vidare. Bakom dem, på en trettio meters avstånd.
Jag vet att med min kroppstyngd, min judobakgrund och mitt nyktra sinne samt min inneboende vrede inte kommer att ha svårt att sätta denna fulla gapstare ur stridbart skick inom tio sekunder. Men jag har hunden med mig. Vill inte riskera att han ska hamna i kläm, och det har varit en lugn och skön kväll så långt. Så jag avvaktar.
Till min förvåning kliver de bägge in i en bil efter ett tag och kör iväg. Kvinnan kör. Men hon kan fan inte vara nykter. Ja, livet på landet i ett ”white trash”-område. Underbart!
Hasta luego you low ridin´ punks!
/grandebarda
